– Hur mycket jag än ville ha tillbaka Nocke så kunde jag ju inte bara ligga i soffan och stirra upp i taket. Livet blir inte alltid vad man tänkt sig, men det gäller att göra det bästa av det, säger Maria Ekman.
Maria Ekman har ett tursmycke runt halsen. En liten förgylld Buddhafigur. Den glittrar när hon rör sig, men har ändå svårt att överträffa ägarinnans breda leende och glada ögon.
46-åriga Maria Ekman är pratig, lättsam och spontan. Kanske bidrar den trygga värmländska dialekten till det sorglösa intrycket. Men den som känner till hennes bakgrund vet att Marias liv varit allt annat än enkelt och bekymmersfritt.
– Vi kan alla göra våra val. Jag kan välja att bli bitter och tycka att livet varit orättvist. Men det är inte riktigt jag.
På väggen i vardagsrummet hemma i Karlskoga hänger ett stort inramat bröllopsfoto. Nocke och Maria. Bästa vänner, kollegor, älskare, äkta makar. Som stod sida vid sida en sommardag för sex år sedan och lovade varandra trohet till livets slut. Inte kunde de ana att deras gemensamma tillvaro skulle upphöra så snart. Maria blev änka mitt i livet, efter bara ett års äktenskap.
– Men ordet änka känns så konstigt. Man tänker på en äldre svartklädd tant med sorgflor, säger Maria.
20-årige sonen Robin ler. Hans mamma i sorgflor – absurda tanke.
Maria och Jan-Åke, eller Nocke som han kallades, möttes genom gemensamma vänner 1993. De var båda frånskilda. Hon hade Robin från ett tidigare förhållande, han hade döttrarna Sandra och Sofia. Tillsammans fick de sonen Olle.
– Jag kände ganska snabbt att Nocke var mannen i mitt liv. Vi pratade ibland om att åka utomlands och gifta oss på en strand, men visste inte hur vi skulle lösa det, rent praktiskt. Till sist bestämde vi oss i stället för att gifta oss i trädgården, i samband med min 40-årsfest.
Roligt tillsammans
Maria beskriver sig själv som en “dra-igångare”:
| – Jag skulle aldrig kunna få guldklocka för lång och trogen tjänst på ett och samma ställe. Jag gillar att starta saker, men när det väl rullar, så har jag redan nya planer.
Nocke var likadan. Tillsammans öppnade de café och restaurangverksamhet. – Vi hade så roligt ihop. De finns säkert människor som lever tillsammans ett helt liv utan att hinna uppleva så mycket glädje och kärlek som vi gjorde under våra år tillsammans. |
 Sommaren 2003 gifte sig Maria och Nocke hemma i trädgården. Bara drygt ett år senare skulle tsunamin skilja dem åt. |
Så ofta de kunde, ägnade de sig åt “vård av förälder”.
– Det betydde att bara vi två åkte iväg för att äta, dricka, sova gott och framför allt prata. Djupa samtal om livet och döden. Idag är jag glad att vi unnade oss detta.
Det blev behövliga pauser i en hektisk vardag. Hösten 2004 kände de sig båda trötta och utarbetade. De bestämde sig för en välförtjänt familjesemester över jul och nyår. Två veckor i Khao Lak i Thailand skulle göra dem gott.
– Vi kom ner två dagar före julafton och jag minns att vi nästan nöp oss i armen och sa: Det här är verkligen paradiset!
På annandag jul var planen att åka ut på havet och snorkla, men 8-årige Olle hade bränt ryggen och skulle helst skydda sig från solen. I stället bestämde sig Maria och Olle för en utflykt inåt landet för att titta på tempel.
Havet reste sig
Robin och Nocke såg fram emot en skön dag på stranden. Robin stod på balkongen och borstade tänderna när han hörde ropen. Tsunami, tsunami! Långt ute på havet såg han ett vitt streck.
– Jag och Nocke skämtade om det. Nu blir de blöta där nere på stranden.
Inte förrän havet reste sig förstod de att det var allvar. De tog sig ut från hotellet, men slogs omkull och drogs med av det framforsande vattnet. De grep tag i en trädstam och klamrade sig fast så hårt de kunde. Vattnet drog fram med vansinnig kraft. Strömmen gjorde att alla kläder slets av. Skräp, spik och plankor samlades runt trädstammen och rev upp djupa sår på kroppen. “Håll i dig!” skrek Nocke.
Men själv orkade han inte hålla emot, utan tappade taget och sögs iväg av strömmen. Robin hängde kvar vid trädstammen en liten stund innan han också flöt iväg, ömsom ovanför, ömson under ytan. När vattnet sjönk hade han hamnat på en kulle.
Robin fick skjuts med en lastbil till ett närliggande sjukhus.
Maria och Olle var till en början ovetande om vad som pågick på stranden. Plötslig försvann guiden från sällskapet. När hon kom tillbaka såg hon bekymrad ut. “Det har slagit in en våg över stranden. Jag måste föra er i säkerhet”.
Först tänkte jag: Driver guiden med oss!? Det var så overkligt. Men snart såg vi människor med panik i blicken. Då förstod vi att något allvarligt hade hänt.
Maria försökte ringa Nocke och Robin på mobilen, men fick inget svar. Guiden gav sig iväg för att leta efter dem.
– Det var de längsta timmarna i mitt liv.
Först framåt kvällen kunde Robin återförenas med Maria och lillebror Olle. Men Nocke förblev borta.
Ovisshet
De följande dagarna gick Maria till sjukhuset flera gånger i timmen för att hitta Nocke, död eller levande.
| – Jag var inne i varenda sal och varenda städskrubb, men han var inte där. Jag letade också bland de döda kropparna som radats upp på en tempelplats i närheten.
Robin hade öppna sår och behövde komma hem till Sverige. Maria tvekade länge. – Först vägrade jag åka hem utan Nocke. Men tanken på att barnen skulle åka hem ensamma var ännu värre. Dagen före nyårsafton lyfte ett flygplan från Phuket med skadade och chockade svenska turister. Det var knäpptyst under hela resan hem till Sverige. De första veckorna efter hemkomsten levde familjen i konturlös ovisshet. |
 Fotot togs när Robin återförenades med mamma Maria och lillebror Olle på annandagens kväll. Ännu visste de inte hur det gått med Nocke. |
– Jag tog timme för timme och dag för dag. Hela tiden med hoppet att Nocke skulle dyka upp. Ju längre tiden gick, desto konstigare bortförklaringar kom vi på. Han kanske var han så svårt skadad att han inte kunde ringa. Eller också hade han fått en knäpp och irrade omkring i djungeln. Kanske hade han blivit kidnappad. Hoppet är ju det sista som överger en.
Olle hade det tufft. Han var tvungen att försvara sig inför kompisarna i skolan, som påstod att hans pappa var död.
– Jag minns att han kom hem en dag i februari och sa: “Mamma, visst kan man simma i två månader?” Då fick jag förklara att vi hoppades att pappa lever, men att det inte var säkert.
Pratade och pratade
Den 2 mars 2005 fick de beskedet att Nockes kropp hittats och identifierats. Familjen kände både förtvivlan och lättnad.
| Nockes kista transporterades hem tillsammans med åtta andra omkomna svenskar.
– Vi var inbjudna till en gemensam ceremoni. Jag minns att de hade satt upp en namnskylt vid ett av borden: “Jan-Åke Ekman”. Det kändes så definitivt att se hans namn på den där skylten. Nocke brukade ju vara den som satt och pratade och höll låda vid bjudningar. Nu var han inte med oss längre. När insikten väl slagit sig till ro, hur hanterade hon sorgen? Hur kunde hon stå upprätt, när ena benet plötsligt dragits undan? Marias utväg var att prata, prata, prata. |
 – Vi tänker på Nocke med glädje. Vi lever här och nu och saknar inte Nocke mindre för det, säger Maria och Robin. |
– Jag vet inte hur många dagar i sträck jag och barnen suttit och pratat. Vi har låtit allt komma fram, även de sjuka tankarna och de knäppa frågorna. Jag var själv tolv år när min mamma gick bort. Då var det ingen som talade om det – förmodligen av hänsyn till mig. Men jag hade behövt prata, få bekräftelse. Därför kändes det viktigt att berätta och diskutera vad som hänt. Sedan kunde vi konstatera: nu är det såhär. Vi kan inte ändra det som varit.
Maria var tacksam för alla öron som ville höra, alla händer som ville hjälpa. Speciellt glad blev hon när Patrik, en nära vän till Nocke, dök upp för att hjälpa henne att renovera färdigt köket som Nocke och hon påbörjat.
– Patrik saknade ju också Nocke och vi kunde ventilera allt tillsammans.
Snart insåg de att de hade mer gemensamt, utöver sorg och saknad. Under sommaren blev Patrik och Maria ett par.
– Vi bor i en liten stad, så det skvallrades nog en del. Men jag struntade i vad folk tyckte, förutsatt att barnen kände att det var okej.
Vad Nocke hade tyckt, visste hon:
– Vi hade redan pratat om vad som skulle hända om någon av oss försvann. Då skulle vi tillåta den andre att släppa taget och träffa en ny kärlek. Så jag hade ett facit att gå efter. Sedan kändes det förstås extra bra att Patrik och Nocke gillade varandra.
Barfotabröllop
De senaste åren har Maria bevisat för sig själv, familjen och omgivningen att livet faktiskt går vidare. Hon sålde sitt café och provade att vara anställd under en period. Men den gamla rastlösheten gjorde sig påmind.
| Av en slump råkade hon träffa Gittan, som driver Bröllopspalatset i Degerfors. De började tala om att arrangera bröllop utomlands.
– Det tog bara en dag, sedan hade vi hela idén färdig för oss. Redan samma eftermiddag hade vi bokat biljetter till Thailand för att åka ner och reka. Det visade sig att många svenska par var villiga att lämna vinterkylan och fira bröllop i Thailand. Maria lyckades snabbt knyta ett nät av kontaktpersoner till sitt företag, som hon kallar Paradise Wedding. |
 Yngste sonen Olle lät ilskan och saknaden synas i de teckningar han ritade efter tsunamin. |
Även om det oftast rör sig om barfotabröllop på stranden är det mycket som ska klaffa: ceremoni, vigselringar, brudklänning, bukett, bröllopsmiddag…
– Jag är mån om att använda mig av inhemska medarbetare. Det blir ett sätt att återgälda allt stöd vi fick i samband med tsunamin. Den thailändska guiden som hjälpte oss har numera blivit min kompanjon – hon sköter transporter.
Inom kort reser Maria, Olle och Patrik återigen till Thailand. Detta blir Marias tredje säsong som bröllopsfixare i solen. Redan nu är många bröllop inbokade, och fler ska tillkomma under tiden.
– Det känns som en ära – brudparen lägger ju en av sina viktigaste dagar i mina händer.
Under vigseln finns hon till hands så att inget ska gå snett. Hon har alltid med sig en väska med plåster, vätskeersättning, näsdukar, säkerhetsnålar och annat som kan vara nödvändigt.
Gång på gång fixar hon de bröllop som hon själv och livskamraten Nocke drömde om. Men att vara bitter är inte hennes grej. Tvärtom – hon beskriver ceremonierna som en hyllning till livet, kärleken och till det land hon och Nocke njöt av.
– Tänk att få träffa så många positiva och glada människor. Det är en dröm att få gå på bröllop flera gånger i månaden! Folk har undrat: “Hur kan du åka till Thailand, som tog Nocke ifrån dig?” Jag har valt att inte tänka så utan tycker tvärtom, att det känns som om Nocke är närvarande i Thailand. Att han är med och hejar på.
Lena och Benny Svanberg är ett av många par som fått hjälp att fira bröllop på en strand i Thailand. Till höger ser vi Maria kasta blomblad och pojken till vänster är Marias son Olle.
