Rose-Marie och Maree är som systrar efter 35 års brevväxling.
Rose-Marie och Maree har bara setts vid två tillfällen under nära nog 40 år, ändå står de varandra oerhört nära.
– Vi är som systrar, förklarar Rose-Marie, som heter Bothin i efternamn och bor i Dalsjöfors utanför Borås.
Hennes “syster” Maree Parish däremot bor i Gloucester, en liten ort fyra timmes resväg från Sydney.
Men sedan 1970-talet har de nu 52-åriga kvinnorna hållit kontakt via brev.
– Vi har lärt känna varandra oerhört väl under alla de här åren.
Ros-Marie har alltid varit intresserad av människor och olika kulturer. Som tonåring skaffade hon därför brevvänner i flera länder. Men med Maree från Australien kändes relationen alldeles extra bra.
– Därför har vi fortsatt skriva år efter år.
Genom breven har de lärt känna varandras familjer, jämfört likheter och olikheter, berättat om vardagsliv och fest och öppnat sig och avslöjat med- och motgångar.
– Tyvärr har jag inte sparat alla breven från Maree, men jag har kvar en hel del foton hon sänt. Som första fotot på henne och John, nu har de varit gifta i över 30 år och har fyra barn: Kim, David, Laureen och Robert. Säkert har Maree kvar foton på mig och min man Olle och våra båda barn, Natalie och Andreas. Maree har berättat att hon faktiskt sparat alla mina brev.
Träffades äntligen
Brevkontakten smittade så småningom av sig på nästa generation. När svenska Nathalie var 13 ville även hon ha en brevvän och det blev jämnåriga Laureen, Marees dotter.
| – De håller fortfarande kontakten och det var faktiskt genom flickorna som vi vuxna till slut träffades. Först kom Laureen och hennes storebror Dave hit till Sverige och hälsade på för fyra år sedan och då övertalade de mig och Olle att åka till Australien 2007. Det var den våren som både jag och Maree fyllde 50, så jag gav mig själv resan som födelsedagspresent.
– Att äntligen få träffa Maree och hennes John var ett fantastiskt ögonblick! De mötte oss på Sydneys flygplats och Maree och jag kramades, grät och skrattade om vartannat. – Vi upplevde att vi redan kände varandra. Det var en nära vän jag mötte. Dessutom har våra män sedan dess också funnit varandra. |
 Döttrarna Nathalie och Laureen tog efter mödrarna och började brevväxla som 13-åringar. Här ser vi dem vid deras första träff i Australien. |
Nu i somras kom så det australiska paret till Sverige!
– De stannade här i två veckor och vi hade så roligt tillsammans. Vi försökte visa så mycket av vårt land som vi kunde. Vi var i Stockholm, som vi själva upplever som världens vackraste huvudstad. Vi åkte runt på Österlen och tittade på alla fantastiska äppelodlingar. Vi reste längs Bohuskusten och vi guidade runt i våra egna hemtrakter kring Borås.
| Maree och John var mäkta imponerade av de grönskande landskapen, men hade svårt att förstå att alla träd fäller sina blad på hösten och sedan står helt kala under ett halvår, trots att Rose-Marie skickat vinterfoton från Sverige.
– Själva bor de intill regnskogen och har sommar året runt. Men så har de ofta även otäcka stormar på ett helt annat sätt än här hemma. Självklart fick de långväga gästerna också vara med om vårt lands mer exotiska inslag, som kräftskiva med roliga hattar och pappersmånar. Redan i förväg hade Rose-Marie skickat boken “Sweden – the secret files” där bland mycket annat texten på “Helan går” finns med på engelska. |
 Det har vandrat åtskilliga brev mellan Sverige och Australien. I förgrunden syns ett foto på Marees förstfödda dotter Kim. |
– Precis som när vi var i Australien fick de också träffa släkt och vänner. När vi var hos dem kände till och med alla på puben till vilka vi var.
Längtar redan
En av skillnaderna mellan svenska och australiensiska vanor är att svenskar äter mer regelbundet.
Det var något som framförallt Maree gillade och mådde bra av. Hemma hos henne är det alldeles för varmt för att äta mitt på dagen, så måltiderna läggs till tidiga morgnar och sena kvällar.
En annan skillnad mellan Maree och Rose-Marie är att Maree slutade arbeta när barnen kom.
| – Innan arbetade hon heltid på ett apotek, men sedan blev hon hemmafru. Nu när är barnen vuxna har hon börjat arbeta igen 1-2 dagar per vecka. Det skiljer ju en del mellan oss här i Sverige, här är det ju ganska ovanligt med hemmafruar, säger Ros-Marie, som själv arbetar som resursperson inom skolan.
Det finns likheter och olikheter mellan de båda brevvännerna. |
 Familjen Bothin och familjen Parish. |
– Vi är ganska omtänksamma och familjekära båda två. Däremot är nog Maree betydligt mer tålmodig och lugn än jag.
Under årens lopp har det vid sidan av alla brev – som för övrigt numera är utbytta till epost – sänts en hel del presenter mellan kontinenterna.
– När vi kom till Australien hade vi självklart med oss både dalahästar och T-shirts med älgar och vikingar. Nu fick vi en verklig raritet, en jättebumerang med “tack för all vänskap” ingraverat. Men jag har inte vågat kasta iväg bumerangen, tänk om jag har fel teknik och den inte kommer tillbaka!
För familjen Bothin kändes det tomt när gästerna återvände hem.
– Men vi skildes med orden “Vi ses igen”, trots att vi bor så långt ifrån varann och måste tillbringa ett helt dygn i luften för att kunna ses. Dessutom kostar det ju en halv förmögenhet.
– Men nu har vi pratat om att kanske åka halva vägen var, till exempel till Thailand eller Malaysia.
– Men det blir kanske ändå ett återseende i Australien. Sedan 1,5 år arbetar nämligen vår ganska äventyrslystna dotter Nathalie som nanny i en familj på Nya Zeeland. Klart vi skulle tycka det var roligt att hälsa på henne och då blir det självklart ett stopp på vägen hos Maree och John.
– Vi längtar redan efter dem!
Sedan första mötet 2007 har Rose-Maries och Marees män, Olle och John, också blivit nära vänner.
