Det var sonen Andreas som fick Sonja att börja med politiken. När det visade sig att han hade en cp-skada ville hon göra allt för att han skulle ha det så bra som möjligt. Idag är han stolt pappa till Erik (bilden) och lille Tintin.
Sonja Fransson, 60, ser ut som hälsan själv när hon tar emot på sin härliga gamla förläggaregård i Holsjunga, några mil utanför Borås. Med tanke på att hon för fem år sedan inte ens orkade gå till brevlådan känns det fantastiskt att höra henne berätta att det är hon som sköter målandet av den gula träpanelen och all den vackert utskurna snickarglädjen (även om hon får dela upp målandet på flera dagar).
– Vad synd att jag inte hann ta lekstugan också, utbrister hon när det pratas om fotografering av barnbarnet Erik, 1,5.
Trots att hon tar det mycket lugnare efter det att hon drabbades av utmattningssyndrom för några år sedan, är det tydligt att hon fortfarande är en kvinna som har gott om ambitioner. Att det är ett karaktärsdrag blir uppenbart när man får följa med på en resa genom hennes liv.
Ett av de mest konkreta bevisen på Sonjas engagemang och kämpaglöd är sonen Andreas, idag 38. Att se honom omgiven av sin familj – hustrun Maria, 29 och de små barnen Erik, 1,5 år och Tintin 2 månader – känns stort.
Även om det rent fysiskt inte fanns några hinder för honom att bli förälder, var det inte alldeles självklart att han skulle få en egen familj. Det måste finnas både tålamod och stor respekt hos livskamraten när den man älskar har ett funktionshinder, som bland annat gör det omöjligt att springa efter barnen som andra småbarnsföräldrar.
– Jag har haft en väldig tur som träffat Maria, säger Andreas med tacksamhet i rösten.
Utan mamma Sonjas stöd hade det förmodligen varit svårare att fylla sitt liv med sådant som är självklart för alla andra.
– Det är hon som har tagit kampen, själv kände jag mig aldrig annorlunda när jag växte upp, fortsätter han.
Tidigt engagemang
Sonja själv hade det inte alldeles lätt under sin barndom. Familjen levde under enkla förhållanden och när pengarna inte räckte till fick Sonja känna på hur det var när föräldrarna tvingades söka bistånd. Samtidigt var hon blyg och blev mobbad i skolan. Omedvetet fick hon redan då en känsla för de utsatta i samhället.
|
Som 18-åring gick hon med i Röda korset och fick hjälpa till på ett läger för barn och ungdomar med funktionshinder. Att hon senare (efter giftermålet med sin förste make) började ta emot fosterbarn blev ytterligare ett sätt att aktivt göra något för de som behöver lite extra stöd.
Så kom Andreas. Först märktes inte hans funktionsnedsättning, men när han var nio månader och inte utvecklades normalt på det motoriska planet upptäcktes hans cp-skada. – Det var en chockartad upplevelse att få höra att han aldrig skulle kunna gå och inse att han inte skulle bli som andra barn, säger Sonja och man kan ana att det var ett tufft besked för de nyblivna föräldrarna. |
 De närmaste har alltid varit viktigast för Sonja, och efter utmattningssyndromet har känslan förstärkts. Här syns hon och maken Anders med Andreas, hans hustru Maria och barnen Tintin och Erik. |
– Då bestämde jag mig för att jobba för att han skulle få det så bra som möjligt.
Sonja gick med i Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar (RBU) och det dröjde inte länge innan hon först blev sekreterare och sedan ordförande för lokalföreningen i södra Älvsborg.
Samtidigt bedrev hon sin egen personliga kamp för Andreas. När det inte fanns något handikappanpassat dagis för sonen ordnade hon och Andreas pappa helt enkelt egen barnomsorg hemma i den då nyinköpta förläggaregården.
– Vi gick ihop med två andra familjer och fick hjälp av kommunen så att vi kunde anställa en person som tog hand om barnen, berättar Sonja och visar runt i sitt vackert renoverade hus.
Lekplats åt alla
I det som numera är en elegant matsal var det plats för lek med hängande trapetser i taket, ribbstolar på väggarna och gymnastikmattor på golven. Och på utsidan av huset finns det fortfarande spår från dagisåren på 1970-talet – ramen till ett gammalt fotbollsmål tjänstgör numera som pergola i den prunkande trädgården.
– Här fanns inte en blomma när barnen var små, alltsammans var fotbollsplan, säger Sonja och ler vid minnet.
En stor del av både tiden och pengarna satsade familjen själva, det var bara handikappanpassningen av badrummet och trappan som de fick bidrag till. Och barnen i byn fick glädje av alla lekmiljöer, det var många som kunde komma hit och ha kul tack vare den extra satsningen för Andreas skull.
Sedan gick åren, Sonja fick ytterligare tre barn (den yngste med sin nuvarande man Anders) och hon fortsatte att kämpa för sin förstfödde. Bland annat såg hon till att byskolan handikappanpassades och genomdrev tillsammans med Andreas övriga familj så att han blev ett av de första barnen i landet som fick egen permobil.
Tack vare deras och andras föräldrars kamp är det idag en självklarhet för funktionshindrade redan från tre- fyraårsåldern. Men framför allt arbetade hon medvetet för att Andreas skulle få ett bra bemötande – såväl av kompisar, lärare och myndigheter.
In i riksdagen
Under vägens gång blev Sonja allt mer politiskt intresserad och insåg att det var så man kunde påverka i samhället. Efter att bland annat ha suttit med i kommunens handikappråd kom hon så småningom med i kommunfullmäktige 1982. Då var hon sedan några år medlem i socialdemokraterna. Sedan rullade det på, hon fick fler och fler uppdrag som fritidspolitiker både i kommunen och i landstinget.
| – Det var väldigt roligt men också slitsamt när det skulle kombineras med jobb och familj, minns Sonja.
Hon beslöt sig för att antingen fick det vara nog eller så skulle hon satsa på politiken på heltid. Inför valet 1994 tog hon steget och kandiderade till riksdagen. Och hon fick partiets och väljarnas förtroende och kom in! – Det var omtumlande, jag fattade det inte riktigt, skrattar Sonja. |
 Sonja bestämde sig för att satsa på politiken på heltid och 1994 blev hon invald i riksdagen. |
– Jag var lite rädd för vad det skulle innebära, det var ju en helt annan nivå!
Men det gick bra. Socialdemokraterna hade precis infört systemet med “varannan damernas” för att öka jämställdheten i riksdagen. Alla nyblivna kvinnliga riksdagsledamöter fick varsin mentor och Sonja tilldelades dåvarande talmannen Birgitta Dahl.
– Hon är oerhört seriös och kunnig och hon var själv en av de första kvinnorna i riksdagen som hade småbarn. Bland annat hade hon då suttit och ammat på gruppmötena och det var inte populärt, men senare var hon med och skapade ett dagis så att föräldrar kunde ha med sina små, berättar Sonja.
Med tanke på att hon var så blyg som barn är det imponerande att Sonja i vuxen ålder vågade tala inför hundratals andra politiker i olika sammanhang.
– Det värsta var egentligen de första gångerna jag skulle hålla anföranden i kommunfullmäktige, sedan vande jag mig, säger Sonja.
Livet i Stockholm innebar en tillvaro långt från familjen hemma i Holsjunga, men Sonja tyckte att det var härligt att få ägna sig åt det arbete hon älskade så mycket. På helgerna var hon hemma och då blev återseendets glädje desto större.
Och på tal om att prata inför många, i september 2001 fick hon tala inför FN i New York.
Svårt sjuk
Bara två år senare började Sonja känna sig väldigt trött. Under veckorna i Stockholm arbetade hon dygnets alla vakna timmar och det tog till sist ut sin rätt. 2004 tog all energi slut och Sonja kollapsade totalt.
– Jag tappade minnet och kunde inte koncentrera mig. Jag kunde inte ens gå till affären själv här hemma i Holsjunga, berättar Sonja allvarligt.
– Jag var verkligen jättedålig och har förstått i efterhand att jag lika gärna kunde ha dött när jag pressat mig så hårt.
Sonja blev sjukskriven och inför valet 2006 slutade hon definitivt som riksdagspolitiker. Långsamt, långsamt hittade hon tillbaka till livet. Bland annat fick hon hjälp att träna avslappning tillsammans med andra människor i samma situation som hon själv.
Familjen var också ett stort stöd och Sonja kunde glädja sig åt att allt fler barnbarn såg dagens ljus. Om man lägger ihop det har hon nu tillsammans med maken Anders åtta barnbarn och ett nionde på väg.
| Två av de mest speciella småttingarna är naturligtvis brorsorna Erik och Tintin. Pappa upp i dagen sätter lille Erik full fart mot sandlådan borta vid lekstugan.
Andreas kan visserligen inte rusa efter i samma hastighet, men energin är densamma när han går på egen hand stödd av en käpp. Andreas kamp |
 Andreas tar sig fram med hjälp av en Segway – ett hjälpmedel som helt nyligen blev tillåtet i Sverige. |
Istället för att sitta ner i en rullstol (som hustrun Maria måste knuffa samtidigt som hon ska ta hand om två små barn) kan han nu ta sig fram själv på den hjulförsedda uppfinningen, och befinna sig på samma nivå som gående utan funktionshinder.
Märkligt nog har det fram tills nu varit olagligt att använda en Segway (Vägverket har ansett att de är trafikfarliga), men tack vare nedärvd kämparlust och mamma Sonjas gamla politikerkontakter fick han folkhälsoministern Maria Larsson att engagera sig så att det numera är tillåtet.
– Det är Andreas som är den verklige politikern, säger Sonja stolt.
Nu känner hon att han sedan länge står på egna ben när det gäller att hävda sina rättigheter, men självklart hjälper hon till med kontakter när det behövs.
Andreas är visserligen privilegierad som har en sådan mamma, men samtidigt har hennes kamp bidragit till att många, många andra barn och ungdomar med funktionshinder har fått bättre möjligheter i samhället.
Och förutom att Sonja nu börjat engagera sig så smått igen med en del mindre politiska uppdrag (och har återupptagit arbetet inom RBU) så händer det att hon och Andreas åker ut tillsammans och talar om det här ämnet. Då blir Andreas det levande exemplet på att allting är möjligt även om man har ett funktionshinder. Också att bli pappa.
Det är underbart med barnbarn tycker Sonja. Och det känns alldeles särskilt med lille Erik, 1,5 år och Tintin, 2 månader.
