Maria och Fredrik har känt varandra i snart 20 år. Fredrik blev Marias tränare, ett samarbete som ledde till stora framgångar. Nu har paret två härliga barn tillsammans.
– Det var stort att vinna VM, säger Maria. Det är ändå ingenting emot vårt nya liv med de här två “medaljerna”.
Tvillingarna Vilde och Waldemar ser förundrat på när deras mamma, Maria Brandin, 45, sätter sig i roddbåten.
– Vart ska du? undrar Vilde en aning oroligt.
– När kommer du tillbaka? frågar hennes bror.
Det är några år sedan Maria rodde på allvar. De idag treåriga tvillingarna har tagit det mesta av tiden, men världsmästartakterna sitter i.
Ett par rejäla roddtag, så har hon lämnat Lillån i Kungälv och kommit ut på Nordre älvs öppnare vatten.
– Nu finns det kanske risk för att hon ger sig ut och spelar golf också, säger maken Fredrik Ludl, 44.
Som gammal elitroddare ger han sig själv gärna ut på böljan den blå, men golf spelar han inte.
– Maria, hennes föräldrar och hennes bror spelar, fortsätter Fredrik på norsksvenska.
Tar jag i en golfklubba har jag genast fyra tränare. Det är minst tre för många, så jag håller mig till bridgen. Det är lugnast så!
|
När Maria återvänder berättar hon att det är här i funkishuset på Östra gatan i Kungälv som hennes levnadshistoria började.
– Farfar byggde huset tillsammans med en kompis.
Här har både min pappa och jag växt upp.
Jag minns hur jag var ute och rodde med pappa när jag var i Vildes och Waldemars ålder. |
Tvillingarna Brandin, Vilde (till höger) och Waldemar, kalasar i det gröna.
|
Brås på pappa
Pappa, Arne Brandin, var både svensk och nordisk mästare i rodd.
– Alla ungar på gatan rodde när jag var liten, berättar Maria. Joakim, en kille som bodde ett par hus bort, tog VM-silver i en fyra i början på 90-talet…
Som 12-åring började Maria spela golf också. Men det var roddsporten hon satsade på.
– Mitt liv hade nog blivit annorlunda om jag valt tvärtom, filosoferar Maria. Det är ju mer pengar i golfsporten. Men då när jag gjorde mitt val, så var det för att rodden är mer fartfylld.
– Maria och jag ska ge våra barn full valfrihet, säger Fredrik och fortsätter sedan skämtsamt räkna upp några penningstinna sporter.
Norsk roddare
– Golf, tennis, fotboll eller ishockey! De får själva bestämma, bara vi slipper bekymra oss inför vår ålderdom. Pensionssystemet lär väl ha brakat ihop när vi kommer så långt!
Det var sommaren 1990 som Fredrik och Maria möttes.
– Jag var i Norge och hälsade på min kompis Irene, berättar Maria. Vid sjön Årungen utanför Oslo presenterade hon mig för fyra norska roddare.
Fredrik var en av dem. Han hade just rekordbantat tio kilo för att platsa i laget som inte fick väga mer än 280 kilo totalt…
– Jag var mer intresserad av mat än av kärlek den gången, erkänner Fredrik. Men året därpå tände det till ordentligt. Det var på festen efter Älvrodden mellan Kungälv och Göteborg. Maria och Fredrik dansade och flirtade.
Fick sova i hallen
– När hon föreslog att jag skulle sova över hos henne trodde jag att det var grönt, ler Fredrik. Men hon hade erbjudit elva andra roddare samma sak. Jag fick sova i hallen, på golvet utanför toaletten…
Morgonen därpå åkte Fredrik hem till Norge.
– Jag ringde Irene och frågade efter hans telefonnummer, berättar Maria. Irene uppmanade mig att omedelbart lägga på luren.
Fredrik hade just ringt och fått mitt nummer. Sedan satt jag där hemma och väntade. Tiden kröp fram. Det dröjde flera timmar innan Fredrik ringde!
|
Det blev många och långa telefonsamtal efter det.
När Maria hade opererat ett trasigt ledband tillbringade hon konvalescenttiden hos Fredrik i Oslo.
– Efter ett års bekantskap lämnade jag mitt fädernesland för kärlekens skull, konstaterar Fredrik och tillägger: Det var de höga telefonräkningarna som tvingade fram detta drastiska beslut! |
Ögonblicket då Maria gick över mållinjen i VM-guldloppet 1995 i Tammerfors. Hon vann dessutom VM-brons två gånger.
|
Blev Marias tränare
I Sverige krönte Fredrik, som nu arbetar som konsult inom elektro- och datateknik, sin egen roddarkarriär med att bli svensk mästare i en åtta med styrman. Och sedan blev han Marias tränare…
– Det var många som föreslog den lösningen, minns Maria. Men vi värjde oss i det längsta. Jag brukade skälla och gapa på mina tränare och fruktade att allt skulle gå åt pipan med sambon som tränare.
– Men så bestämde vi oss för att chansa och det gick ju hem, ler Fredrik. Fast det var nära att jag blev misstänkt för hustrumisshandel. Vid en träning gick Maria i mål på världsrekordtid. Hon var helt slut. Men jag var jättenöjd.
Marias favoritmugg har texten “Never give up!” (Ge aldrig upp) med bilden av ett skelett som ror en båt på havets botten.
– Den där muggen säger en hel del om hur vi levde, påpekar Maria. Våra vänner köpte hus och skaffade barn. Men Fredrik och jag hade helt andra mål i sikte… Det var OS och VM för hela slanten!
|
Efter ett år med Fredrik som tränare blev Maria världsmästare i singelsculler i finska Tammerfors 1995.
Vid de två följande mästerskapen 1997 och -98 lyckades hon knipa bronsmedaljen.
Maria gjorde sitt sista VM 2001 som slutade med en tolfteplats och senare samma år gifte hon sig med Fredrik.
– Sedan började jag långpendla till Oslo för att studera idrottsfysiologi under fyra tunga år, berättar Maria som numera arbetar som hälsorådgivare på Itrim i Mölndal. |
Muggen med motivet som blivit Marias ledstjärna i livet “Never give up!” och bilden av ett skelett som ror en båt på havets botten. Att tävla i roddsport handlar mycket om att övervinna smärtande muskler.
|
Oväntad graviditet
– Vi tänkte nog att det här med barn började bli sent för vår del, så när jag blev gravid kom det som en glad överraskning, säger Maria.
– Och vi fick en glädjechock vid den första ultraljudsundersökningen på Sahlgrenska i Göteborg.
Eftersom Maria var 42 år insåg både hon och Fredrik att de förmodligen inte skulle så många chanser. Då var naturligtvis en pojke och en flicka på en och samma gång verkligen högsta vinsten!
– Graviditeten var hur lugn som helst, men vi vågade ändå inte ta ut något i förskott, berättar Maria. Att köpa en stor flott tvillingvagn några månader före nedkomsten var ju att utmana ödet…
När Maria var i sjätte månaden uppmanade hennes pappa henne att sluta ro.
– Han som alltid uppmuntrat mig att göra tvärtom, ler Maria.
Sedan dess har båda hennes roddbåtar legat på loftet i broderns ladugård.
– Han har varnat mig för mössen, berättar Maria. Men det har nog bara varit för att jag ska hämta båtarna…
På sjusovardagen (!) den 27 juli 2006 kom Vilde och Waldemar till världen, sex veckor tidigare än beräknat.
– Dagen innan Fredrik hämtade hem oss från sjukhuset köpte han en enkel barnvagn för 200 kronor, berättar Maria.
Barnvagn på loppis
Vänner och bekanta som visste att de väntade tvillingar blev bekymrade av loppisfyndet.
– De trodde att vi mist ett av barnen, konstaterar Maria. Det har vi fått höra efteråt. Men Vilde och Waldemar var ju så små att de fick plats i den lilla vagnen båda två!
Sedan dess har barnen vuxit till sig.
– I vintras hade de lunginflammation, berättar Fredrik. Det var kämpigt. Men de repade sig efter en vecka på sjukhus och ytterligare en månad senare var vi ikapp med tvätt och städning hemma.
I sommar väntar resor till Norge och Österrike.
– När Vilde och Waldemar kan simma 200 meter ska de få följa med ut i roddbåten, försäkrar Maria. De har gått babysim och simmar redan tre meter – under vattenytan…
Hittills har Vilde visat sig vara den mest initiativ- och energirika av barnen. Men Waldemar är ofta snabb att haka på.
– Häromkvällen ville Vilde inte sova, berättar Maria. Hon hoppade upp och ner i sängen och uppmanade Waldemar att göra likadant. “Wallé!”, hörde jag henne viska. “Hoppa!” Men då var Waldemar för trött. Efter flera påstötningar svarade han lojt: “Annan dag!” Gissa om jag skrattade när jag hörde det!
