Tre par pyttesmå gympaskor i entrén ger en tydlig signal – här bor det små människor! Det är Erica, Elin och Emma, trillingar som hade så bråttom till världen att de fick födas utomlands och därför “glömdes bort” av de svenska myndigheterna!
Flickorna hade inte lust att vänta till den 3 januari, då mamma Camilla Grevstad, 34 år, skulle föda med planerat kejsarsnitt. Den 7 december gick vattnet och Camilla åkte akut till förlossningen i hemstaden Malmö. Men fick vända i dörren – de hade inte plats för henne!
Det blev iltransport till Köpenhamn, och flickorna är födda och folkbokförda i danska Hvidovre och har danska personnummer!
Allt blev tokigt
Idag kan Camilla le åt minnena från decemberkvällen då hennes tre små tjejer kom till världen. Allt blev så tokigt och inte alls lugnt och finns som hon tänkt sig.
– Jag hade packat en liten förlossningsväska med det nödvändiga för en natt, säger Camilla. Inte anade jag och min man Fredrik att vi skulle tillbringa en vecka med våra nyfödda i ett annat land. Så där stod vi, utan danska pengar, utan mobilladdare, utan ombyte av underkläder…
– Och språket, skrattar Camilla. Jag förstår danska ganska bra, men hade ingen aning om att födslovärk heter plukkeve…
Kl 19.30 den 7 december föddes Elin, 1 910 gram. Och efter ett par minuter höll Camilla ytterligare två små flickor, bara 44 cm långa och alla under två kilo. Emma var minst, hon vägde 1 565 gram.
Tre par pytteskor visar att här bor smått folk…
Efter en vecka på neonatalavdelning i Köpenhamn fick familjen Grevstad äntligen komma till sjukhuset i Malmö, på luciadagen. Då väntade sex dagars isolering eftersom flickorna var utlandsfödda. Först på juldagen, när flickorna inte längre sondmatades, fick familjen komma hem till villan och storebror, Victor, 13.
“Fanns” inte
Men det riktiga lugnet infann sig efter trettonhelgen, då först “fanns” flickorna, enligt svenska myndigheter.
– Det blev strul med deras papper, de skickades inte till Sverige som man lovat på sjukhuset i Köpenhamn, säger Camilla. Sedan var det långhelg. Så varken skattemyndigheten eller försäkringskassan hade barnen registrerade!
– Tack och lov ordnade sig allt till slut och i mitten på januari kunde vi äntligen börja leva som en familj.
I många år hade Camillas längtat efter ett syskon till Victor. Men efter tre missfall hade hon nästan gett upp hoppet. Så blev hon gravid igen. Och vid läkarbesöket fick Camilla och Fredrik det omtumlande beskedet.
– Läkaren hörde tre hjärtljud, berättar Camilla. Jag såg hur Fredrik blev vit i ansiktet, själv kände jag det som om jag satt i en bubbla. Det tog en stund att ta in beskedet att vi väntade trillingar!
Men den som tror att livet som trillingförälder måste vara ett hysteriskt kaos, ska tänka om. En fräschare, gladare och mer harmonisk småbarnsmamma än Camilla är svårt att tänka sig.
Här är tre pyttesmå, nyfödda trillingflickor tillsammans med pappa Fredrik.
Inga problem
– Jag trivs verkligen! Och jag ser inga problem med att ha tre småttingar. Flickorna är med mig vad jag än gör. När jag pysslar här i köket, när jag badar eller dammsuger. Hela tiden pratar jag med dem, sjunger eller tramsar mig. De ska hela tiden känna att jag är här.
– Den vanligaste replik jag möter när jag är ute med trillingvagnen är: “Gud, vad jobbigt!”, säger Camilla. Men då brukar jag säga till folk att jag verkligen önskar att de fått uppleva detta. Att ha trillingar är det mest fantastiska man kan vara med om!
– Visst måste jag var mer praktiskt med tre bebisar än med en, allt måste planeras in i minsta detalj. Jag för dagbok så jag vet hur mycket var och en ätit och vem som bajsat. Amningen gav jag upp efter två och en halv månad. Den gjorde mig stressad och jag kände mig som en robot. Nu får flickorna flaska och har en glada och lugn mamma. Närhet får de ändå, i form av kramar och pussar.
Med ett vant handgrepp ger Camilla Emma och Elin välling i varsin nappflaska. Erica sitter lutad mot en kudde med en nappflaska nära munnen. Då är hon lugn, hon vet att snart är hennes tur.
Farmor Stina Åkesson, till vänster, och Mormor Eva Andersson kommer på eftermiddagarna och avlastar Camilla. “Jag bara njuter”, säger farmor Stina och Eva håller med: “Ja, trillingar är en gudagåva!
Hela natten
I april återgick maken Fredrik till sitt arbete som driftschef på Pågens, ungefär samtidigt började flickorna sova hela natten.
– Är man utsövd orkar man allt, säger Camilla glatt. Så jag har tackat nej till avlastningshjälp från kommunen. Istället kommer flickornas mormor och farmor hit några timmar varje eftermiddag. Det är ett utmärkt sätt att umgås över generationerna. Mormor och farmor slipper bråka om vem som ska vara barnvakt. Det finns en baby till dem var – ändå blir det en över till mig!
Camilla ler nöjt, men är medveten om att det stundar andra tider…
– Jag får väl bita hop när flickorna får tänder. Eller när de kommer in i trotsåldern, säger hon. Och andra trillingföräldrar säger säkert: “Vänta du Camilla, din tid kommer!”
– Men nu tar jag en dag i taget och bara njuter!
