Inger och Ken älskar livet i Eriksmåla. Ken, som sköter hemmet om dagarna, jämför lantlivet med sjölivet.
– Det kan vara mycket ensamarbete på en båt också. Långt ute på havet är det väldigt stilla.
Vilken journalist går inte igång på detta? En riktig solskenshistoria efter vinterns och vårens alla svarta rubriker! Jag åker till Eriksmåla för att träffa Inger Björkman Andersson, 46, och jämngamla Ken Andersson. Busschauffören sätter av mig vid bensinmacken mitt i byn. Jag hinner med både glass och en tidning innan Inger slutat jobbet som personlig assistent några hus bort.
Macken tycks vara navet i Eriksmåla. Utbudet är stort, servicen glad och det finns tid att ångra sig vid disken och gå och rota fram en annan glass.
Kvart i fem är Inger duschad och klar efter arbetet. Hon pratar i telefon när jag kommer över gräsmatten. Ännu en reporter som vill skriva solsken har ringt och vill hälsa på.
– Först sa vi nej, förklarar Ken.
– Det har varit så många. I helgen tänker vi åka ut med husbilen. Någon gång får det räcka.
Men reportern som ringt tigger och ber om en telefonintervju – “bara fem minuter, jag lovar”.
Efter en halvtimme säger Inger vänligt att nu får det räcka. Tack och hej! Inger och Ken skrattar gott åt uppståndelsen. De tittar på varandra och skakar på huvudet.
– Vi tycker inte det här är så märkvärdigt. Det var meningen att det skulle bli vi. Så enkelt är det!
Vi fikar på altanen. Makarna döljer inte sin glädje över hemmet som de köpt av Ingers bror.
– Vi letade hus runt Göteborg, men hittade inget som vi tyckte om. Sen var vi här och hälsade på och Ingers bror ville flytta. “Ni kan väl köpa”, sa han. Nu har vi bott här i fem år.
Och så solskenshistorien.
Ingers dotter Julia, 10, hade tråkigt. Det var för sju år sedan och Inger hade just flyttat från Kalmar till Göteborg för en nystart efter en skilsmässa. Denna fina sommardag var hon med dottern på utflykt vid havet. Sonen Hampus, 14, var på annat håll.
– När vi ätit började Julia bli rastlös. Jag ville gärna sitta kvar i solskenet. “Vi kan väl hitta på något!” Vill du kasta i flaskpost frågade jag, säger Inger.
Sen fick hon ett infall. De kunde kasta i en flaska var!
– Det var bara på skoj. Jag var inte alls på jakt efter en ny partner. Men en ny vän var väl inte fel. Jag hade bott i Göteborg i fyra månader och det hade gått som på räls med jobb och bostad. Men jag hade bara en enda kompis.
“Hej! Försöker nå en ny vän. Jag heter Inger och är 40 år. Det går bra att ringa mig. SNÄLLA RING”. Cocacola-flaskan med skruvkork åkte i vattnet med ett plask.
Det var kallt och blåsigt den 29 september i fjol, när Ken och Inger vigdes vid Algutsboda kyrka.
– Det var en sådan fantastiskt dag så jag tycker vi kan gifta oss en gång till, skojar Inger.
För tolv år sedan råkade han ut för en svår olycka ombord. Han fastnade med skoklacken i ett containerhål. Samtidigt satt arbetshandskarna fast i en maskin som hissades uppåt. Innan någon hann komma till hjälp var sekunderna långa. Värken efter alla operationerna som följde blir han aldrig av med. Skadorna gjorde att Ken fick ge upp sjömanslivet.
– Jag bestämde mig för att ta en promenad varje morgon. Jag ville inte riskera att vända på dygnet. Jag gick ett par mil om dagen med hundarna och hade mackor och kaffe med.
Rambo ville bada. Han slängde sig i en våg och kom upp med något i munnen. Ingers flaska hade letat sig genom kanaler och slussar, kryssat mellan båtar och rest en hel mil för att hamna i just den våg som Rambo valde.
Ken drog fram Inger lapp och läste.
– Det var en rolig grej! Det hade varit synd att inte svara på den, tänkte han.
Ställde in träffen
Första telefonsamtalet blev långt. Egentligen skulle Inger gått ut och roat sig med sin kompis. Så hon blev glad när Ken kunde ge tips på bra uteställen.
– Men vi pratade så länge att jag aldrig hann gå ut den kvällen. Vi hade ju tusen frågor. Vem är du? Vad gör du? Det gick så lätt att prata, minns Inger.
De bestämde sig för att träffas. Men Inger blev tveksam när Ken ställde in de avtalade mötena två gånger.
– Men jag hade skäl! Ena gången var när min pappa skulle flytta till Spanien. Han kunde få sin koloni såld om vi fixade till den omedelbart. Jag var tvungen, försäkrar Ken.
Kontakten rann ut i sanden. Två månader senare när Ken flyttat ut på landet packade han upp flyttkartongerna. Den skrynkliga lappen från Inger singlade ner på marken. Ken ringde igen.
– Då tog det fart! Vi pratade länge, länge! Sen fortsatte vi ringa och vi pratade på dagarna och nätterna! fnissar Inger.
– Vi var så lika, hade samma intressen. Det var som om vi känt varandra när vi var små, fyller Ken i.
Jo, de blev faktiskt kära per telefon!
– Jag promenerade till jobbet med mobiltelefonen vid örat och det var som om jag gick i en kärleksbubbla. Man kan inte bli kär när man inte träffats sa jag till mig själv. Men det kan man! säger Inger.
Första mötet blev hemma hos henne.
– Jag visste bara att Ken var lång. Själv hade jag beskrivit mig som liten och tjock med råttfärgat hår! Inte ett dugg nervös var jag. Vi kände ju varandra utan och innan efter alla timmar i telefon.
Redan när de stod öga mot öga första gången visste de – det blir vi!
– Barnen fastnade direkt för Ken. De fick honom att stanna på middag och bad att han inte skulle åka hem igen.
Inger med maken Ken och barnbarnet Aimée på skogspromenad.
Den 29 september i fjol gifte Ken och Inger sig. Ken hade ordnat vit limousine och champagne, svit och bubbelpool på hotell Amigo i Emmaboda.
Så lever de lyckliga i Eriksmåla med vardagsliv, skogspromenader, fågelkvitter och besök av Hampus dotter Aimée, 2 år och 3 månader, som en stor glädjespridare. Husbilen som Ken pysslar om ger nästan samma frihetskänsla som en båt på havet.
Och när journalisterna en gång slutar ringa tycker Ken och Inger det ska bli rätt skönt.
Så märkligt var det väl inte att de träffades. Det var ju bara meningen.
