• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Det värsta är inte överfallet – utan att inte få upprättelse!

    Brottsoffer, del 2: På några sekunder förändrades livet för Joakim. Tre knytnävsslag var allt som behövdes – och än idag lider han av sviterna efter misshandeln. – Men det värsta är den utdragna rättsprocessen. Den känns egentligen som en värre kränkning än själva misshandeln, menar Joakim.

    Bild 1284771Det har gått mer än tre år sedan Joakim Fohlman, 28 år, slogs ner på gatan av en för honom helt obekant man. Vi sitter i Joakims lägenhet inte långt ifrån Linnéträdgården mitt i gamla Uppsala och han berättar, för vilken gång i ordningen vet han inte, om den ödesdigra kvällen.

    Det var en fredagskväll i februari 2005. Joakim hade haft en trevlig kväll på en dansrestaurang tillsammans med sin flickvän och en kompis.

    – Vi hade precis gått därifrån. Min flickvän pratade i mobiltelefonen och gick några meter bakom mig och min kompis. När jag vände mig om stod det två killar och stökade med henne. De tog hennes mössa och larvade sig.

    – Jag gick fram till dem. "Sluta nu, grabbar, och gå hem med er" sa jag. Den ene kilen for fram mot mig och var med ens oerhört aggressiv. Innan jag hann reagera slog han snabbt tre knytnävsslag rakt i ansiktet på mig. Jag föll omedelbart i gatan. När jag kom på fötter hade gärningsmannen och hans vän redan stuckit. Jag fattade knappt vad som hade hänt. Så märkte jag att det blödde ymnigt och att det hade stänkt blod på min kompis.

    Joakim hade väldigt ont så han och flickvännen tog sig till sjukhuset. Men han blev varken undersökt eller fick träffa läkare. I receptionen på akutmottagningen fick han istället beskedet att komma tillbaka efter helgen. Joakim var chockad, han blödde och hade ont, men kunde inte göra så mycket annat än att åka hem.

    När Joakim vaknade upp på lördagen var han fruktansvärt svullen i ansiktet och började nästan gråta när han tittade sig i spegeln. Då bestämde han sig för att ringa polisen och anmäla misshandeln. Polisen som tog emot anmälan upplyste samtidigt om att inget skulle hända förrän Joakim kallades till förhör om ett par, tre månader.

    – Beskedet gjorde att jag funderade på hur pass meningsfull en polisanmälan egentligen var. På söndagen var det så illa att jag tvingades uppsöka akutmottagningen igen. Svullnaderna och blåmärkena hade bara blivit värre. Den här gången blev jag insläppt och fick träffa en läkare som skickade mig till röntgen direkt.

    Allvarliga skador

    Det konstaterades att skadorna var allvarliga. Joakims näsben var brutet och förskjutet åt sidan, både okben och överkäksben var av på två ställen, flera framtänder var lösa och dessutom var bihålan intryckt sju millimeter. Joakim opererades dagen efter.

    På krogens hemsida hittade kompisen bilder på gäster. Det visade sig att mannen som slagit Joakim fanns på bild och kunde på så sätt identifieras. Det visade sig att han tidigare var anmäld för annan misshandel.

    – Jag trodde i min enfald att rättsprocessen skulle gå ganska fort. Gärningsmannen kallades till förhör flera gånger utan att dyka upp. Det blev
    bestämt rättegångsdag i juni. Han kom inte! Så blev det nytt datum i september. Han kom inte då heller! Att detta fick pågå utan åtgärd av polis och domstol gjorde att allt kändes som ett stort skämt.

    – En bekant hade berättat att jag hade rätt till målsägarbiträde. Jag skrev en ansökan, men den avslogs utan motivering av tingsrätten. När jag sedan överklagade fick jag ett positivt beslut, även det utan motivering. Man blir lite fundersam hur det fungerar.

    – Jag kontaktade en psykolog inom landstinget och berättade vad som hänt men han hörde aldrig av sig till mig igen. Jag fick ju inte precis känslan av att det jag utsatts för prioriterades.

    Joakim hade också fått tips om att kontakta brottsofferjouren för att få stöd inför rättegången och det var en kontakt som var till stor hjälp för honom. Under tiden som den rättsliga processen låg stilla hade Joakim en strid med försäkringskassan. Han hade varit sjukskriven fem veckor efter operationen och tre av veckorna skulle försäkringskassan stå för.

    – Det är sådant man tror bara ska fungera. Efter ett halvårs funderande meddelade kassan att jag inte skulle få ersättning. Så lång tid tog det att komma på det saknades ett intyg från min arbetsgivare, vilket är jag själv eftersom jag har eget företag. Så jag skrev intyget och överklagade det tidigare beslutet. Sedan tog det ytterligare ett år innan jag fick min ersättning!

    – Hur många brottsoffer orkar hålla ut? Jag förstår att många inte gör det. En utsatt människa är oerhört bräcklig och för samhället kan det bli väldigt dyrt i slutändan med sjukskrivningar och annat om man inte sätter till de resurser som behövs.

    Bild 1284772

    Hade skuldkänslor

    – Första tiden drabbades jag av skam och skuldkänsla för det som hänt. Men så tänkte jag "nej, så här får det inte gå till". Jag måste kasta ljus på hur detta fungerar – eller inte fungerar!

    – Min flickvän tyckte däremot att det var jobbigt. Hon ville bara lägga händelsen bakom sig. Det var nog också en starkt bidragande orsak till att vårt förhållande inte höll.

    Över ett år efter misshandeln blev det rättegång. Både åklagaren och advokaten som var Joakims målsägarbiträde var säkra: Det skulle bli fängelse för gärningsmannen. Joakim kontaktade åklagaren och undrade om de skulle träffas före rättegången, men det behövdes inte fick han till svar.

    Joakims kompis var vittne och berättade hur Joakim slagits ner. Men den misstänkte och hans kompis hade en helt annan historia som gick ut på att det var Joakim som var angripare och att den misstänkte fredat sig med ett slag. Ord stod mot ord och ingen var mer trovärdig än den andre, menade tingsrätten.

    – Mitt främsta vittne var min före detta flickvän. Hon hade flyttat till Italien och det var hela tiden sagt att hon skulle kallas. Men det hade man missat. Inte ens något telefonförhör kunde hållas med henne. Domstolen hade också missat att kalla in en läkare som enkelt hade kunnat förklara att mina skador omöjligt skulle kunna ha tillfogats med ett enda slag!

    Åtalet ogillades och den misstänkte friades. Två av nämndemännen var emellertid skiljaktiga och menade att åtalet var styrkt och att mannen borde ha dömts till två månaders fängelse.

    – För mig innebar domslutet en spark i magen. "Vi kan inte tro på dig! Du ljuger!" menar man. Och det allra värsta är hela denna utdragna process. Den känns egentligen som en värre kränkning än själva misshandeln.

    Bild 1284773

    Bestående men

    – Det anser jag, trots att jag fått bestående men i form av känselbortfall i ansiktet och en deformering av näsan, vilket ibland påverkar andningen på nätterna.

    – Just nu väntar jag på att det ska bli hovrättsförhandling. Det har meddelats rättegångsdatum fyra gånger och lika många gånger har det blivit uppskjutet. Ibland känner jag mig uppgiven och skulle bara vilja slippa ha allt detta framför mig igen. Det blir väldigt jobbigt att möta gärningsmannen i en rättssal igen, men det är ett pris jag måste betala.

    – Jag är så maktlös i en process som handlar om mig. Jag vill ju känna förtroende för rättsväsendet, men efter allt som hänt och tre års lång väntan på att få rättvisa skipad kan jag bara konstatera att det sköts väldigt illa. Jag känner inget hat mot gärningsmannen. Jag struntar i om han får ett straff eller inte. Men jag vill ha upprättelse!

    Joakim Fohlman har ägnat mycket tid och arbetet för att tillvarata sina intressen som brottsoffer. Hans engagemang har lett fram till bildandet av antivåldsprojektet "Tryggare Uppsala län" (se faktaruta här intill).

    Joakim menar att det inte får vara så att man som brottsoffer lämnas utan information och stöd om man inte själv aktivt söker hjälp. Att ge sig in i denna process kräver ekonomiska och sociala resurser – och det är långt ifrån alla som har det, menar Joakim

    – Jag har många frågor som ännu inte fått något svar: Hur kunde akuten skicka hem mig utan undersökning? Varför fick jag ingen information om mina rättigheter av polisen? Varför är det omöjligt att träffa åklagaren före huvudförhandlingen? Hur kan rätten tillåta att gärningsmannen gång på gång inte inställer sig? Hur tänker försäkringskassan när man nekar ersättning? Ska det vara så här i Sverige när man utsätts för brott?
  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!