Så här startar du en privat insamling
Därifrån registrerar man sin egen hemsida för insamlingen genom att skriva ned en kort beskrivning av insamlingens syfte och hur mycket man har som mål att samla in.
Detta blir sedan som en blogg på Cancerfondens webbplats. Där kan vem som helst gå in och stödja insamlingen genom att föra över pengar via sitt bankkort. Initiativtagaren kan också skicka e-post till vänner och bekanta och uppmana dem att bidra med en gåva via webbplatsen.
Alla gåvor som går till insamlingen registreras och initiativtagaren kan själv följa hur mycket pengar som strömmar in. Under 2007 samlades det in nästan två miljoner kronor till Cancerfondens verksamhet via webben.
Forskning ger längre överlevnad
Ebba Andersson började sin insamling via kooperationens omkring 600 lokala gillen och lyckades på ett år samla in en miljon kronor, en stor summa på den tiden.
Förra året samlade Cancerfonden in omkring 400 miljoner kronor och är den enskilt största finansiären av svensk cancerforskning. Framstegen inom forskningen har till exempel inneburit att cirka 80 procent av dem som får bröstcancer idag överlever, jämfört med 69 procent för 20 år sedan.
Den som har frågor om cancer kan ringa Cancerfondens informations- och stödlinje som är bemannad av legitimerad vårdpersonal med lång erfarenhet av cancervård. Tel: 020-22 21 11.
– Jag har arbetat inom sjukvården och själv suttit och hållit handen på döende cancerpatienter. Men då var det ett jobb, nu var det min mor som låg där och jag förstod tydligare vilken tragedi sjukdomen innebär för anhöriga. – Mamma har alltid stått för tryggheten i familjen. Hon har varit en riktig bullmamma, säger Marcus som startade en insamling för att stödja forskningen kring cancer som kan hjälpa hans mor till ett bättre liv.
Linda Gadd tar barnbarnet Ida, fem månader, i famnen samtidigt som Alva, tre och ett halvt år, kryper upp jämte henne i soffan.
– Hej på er, farmors små hjärtegull. Barnbarnen är mitt allt, de är solen i mitt liv, säger hon och syftar då även på Alexander, 17 år, som just nu bor hos henne medan han går klart gymnasiet.
Linda har fyllt 60 år och lever med cancer som angripit hennes lungor. Sjukdomen gör henne trött, hon har värk i lederna och ibland svårt att orka med sin vardag.
Men hon lever, tack vare att hon en gång i månaden tar en spruta som innehåller läkemedlet Faslodex som håller sjukdomen i schack.
– Jag kommer inte att bli botad, men jag kan leva med sjukdomen och ha ett ganska bra liv, säger hon och hyllar forskningen som möjliggjort detta.
Hon är också tacksam mot äldste sonen Marcus, 35 år, som bedriver en egen insamling på internet till förmån för cancerforskningen. På några år har hans engagemang bidragit med runt 30 000 kronor.
– När mamma fick cancer för andra gången vägrade jag acceptera att sjukdomen skulle ta hennes liv. Jag började leta efter mediciner som kunde hjälpa henne. Sådana finns, säger Marcus och lägger armen om sin mor.
Schäferhunden Ollie är ett bra sällskap de dagar Linda är ensam. Hon hjälper henne att glömma sjukdomen.
Ändå finns det en värme i huset. Den bygger på stark gemenskap och att alla bryr sig om varandra.
– Den känslan har jag haft ända sedan jag kom hit första gången och Linda gav mig en välkomnande kram, säger Cecilia.
Sköter hemmet
Linda sätter fram kaffe, vetebröd och prinsesstårta med bananfärgad marsipan. Hon ber om ursäkt för att hon inte bjuder på hembakat. Sjukdomen till trots sköter hon fortfarande sysslorna i hemmet under veckorna eftersom maken arbetar som resemontör.
I familjen har Linda alltid varit tryggheten och funnits där i vått och torrt.
– En riktig bullmamma, tillägger Marcus och berättar om den ljuvliga doften av nybakade bullar när han kom hem från skolan på eftermiddagarna.
Linda berättar glatt om de fem barnens uppväxt och deras kompisar, hur huset var samlingsplatsen för många ungdomar. Marcus fyra syskon är Maria, 39, Mattias, 32, Mariana, 28, och Martina, 21.
Familjen, hemmet och inte minst trädgården har varit hennes stora intressen i livet. Allt var idylliskt fram tills hon skulle gå på en rutinmässig gynekologundersökning i juni 1995. Hon hade föraningar om att allt inte stod rätt till.
– Jag kände en knöl i bröstet och hade varit ovanligt trött en längre tid.
Efter några dagar blev hon uppringd av gynekologen som berättade att det fanns förändringar i hennes högra bröst.
– Är det bröstcancer? frågade Linda.Svaret var ja. Beskedet kom inte som någon blixt från klar himmel.
– Det som förvånade mig var att cancern inte hade med knölen att göra, utan med stramningar jag känt utanpå bröstet. Cancern satt i mjölkgångarna.
Marcus minns att han och han hans pappa var ute i garaget när Linda kom ut och berättade.
– Det var svårt att ta in det just då, säger han.
En väninna till henne hade tidigare haft bröstcancer och valt att operera bort en del av bröstet. Men cancern hade blivit kvar och hon var riktigt illa däran. Därför ville Linda ta bort hela högra bröstet på en gång.
Barnbarnen är solen i mitt liv säger Linda Gadd och gläds åt att få ha Alexander, 17 år, Alva, 3 år och Ida, 5 månader, hos sig.
Opererades snabbt
– Jag fick tid för operationen mindre än två veckor efter beskedet. Ingreppet skulle utföras på sjukhuset i Karlskrona.
Marcus var med. Operationen gick bra, men att vakna upp utan sitt ena bröst var mycket obehagligt.
– Det kändes som att ha blivit stympad, säger Linda som snabbt ville komma tillbaka i vardagslivet. Och det första hon gjorde när hon kom hem var att stoppa smutstvätten i tvättmaskinen. Allt skulle vara som vanligt.
Precis som vanligt blev det förstås inte. Linda minns hur hon höll armen där hennes borttagna bröst suttit. Det var svårt att acceptera. Dessutom fanns en gnagande oro över att cancern inte var borta.
– Nära vänner som också drabbats hade fått återfall och inför de årliga kontrollerna var jag mycket orolig.
Hon följdes upp under fem år och efterkontrollerna visade att hon var fri från cancern. Men hon tog inte livet för givet längre. Hösten 2002, mer än sju år efter bröstoperationen, kände hon på nytt den oförklarliga tröttheten. Dessutom hade hon svårt att andas.
– När jag tittade mig själv i spegeln såg jag i ögonen att cancern hade kommit tillbaka. Jag kan inte förklara det, jag bara såg det.
Linda tog kontakt med sin läkare och fick tid för röntgen. De första röntgenbilderna gav inga besked. En ny röntgen gjordes med samma resultat.
Hostade blod
Då mådde Linda så dåligt att hon hostade blod. Samtidigt slutade hennes familjeläkare och det dröjde länge innan hon hittade en ny läkare som tog sig an hennes fall på allvar och bestämde att hon skulle undersökas med datortomografi. Det skedde först ett drygt halvår efter första röntgen och hon fick beskedet hon bävat inför. Metastaser från hennes cancer hade spridit sig och angripit båda lungorna!
Läkarnas prognoser lät inte förhoppningsfulla. Det var inte aktuellt med vare sig strålning eller cellgift.
– Ingen sa det, men min tolkning var att det inte fanns så mycket att göra. Jag skulle dö.
Linda samlade ihop sin familj, maken Roland tog flyget från Gällivare där han arbetade och de fem barnen kom hem. Familjen samlades vid köksbordet och Linda berättade hur det låg till. Stämningen var dämpad och uppgiven.
Linda försökte trots beskedet leva som vanligt och åkte med Marcus till en trädgårdsmässa i Malmö. Men där kom känslorna ikapp henne.
– Blommorna jag såg var inte längre vackra. De påminde mig om hur det skulle se ut på min begravning.
Men Lindas familj fanns alltid nära och sonen Marcus hade inte gett upp. Han sökte information på internet om sjukdomen. Han lärde sig att metastaserna får sin näring genom det kvinnliga hormonet östrogen. Alltså kunde mediciner som minskade tillgången på detta hormon bromsa upp spridningen av cancern.
– När hennes läkare föreslog en medicin så tyckte jag den lät bra eftersom jag läst att dess egenskaper var att minska produktionen av östrogen.
Efter tre månader fick familjen ett glädjande besked.
– Metastaserna hade gått tillbaka och jag mådde också bättre.
Ungefär samtidigt kom nästa glada nyhet. Marcus och Cecilia skulle få sitt första barn.
– Jag blev så lycklig att jag grät, minns Linda.
Bytte medicin
Efter ett tag avtog medicinens verkan, men det fanns annan medicin med likvärdiga egenskaper och bytet till denna gjorde att kroppen fick förnyade krafter att hålla tillbaka cancern.
Marcus håller sig hela tiden uppdaterad om nya mediciner som kan hjälpa hans älskade mamma.
– Även om hon inte blir fri från sjukdomen går det att leva med den, precis som diabetes eller vilken annan kronisk sjukdom som helst. Och forskningen går hela tiden framåt.
Linda är sedan sin operation med i cancerföreningen Victoria och det var hösten 2003 som Marcus, i samband med Rosa Bandet-insamlingen, började intressera sig för hur han kunde samla in pengar till forskningen.
Genom Rosa Bandet fick han veta hur man kan registrera en egen insamling på internet. Via e-post kan man sedan uppmana vänner och bekanta att skänka pengar till cancerforskningen – och att sprida budskapet vidare!
