Viktigt att lyssna
|
Det viktiga är att lyssna och att finnas till hands En som under de senaste åren kommit mycket nära familjen Norén är kyrkoherden i Harplinge församling, Peder Jarnvall. – Min uppgift som präst är att ta hand om de levande och det försökte jag göra efter förmåga även efter Marcus död, berättar han. Men det gick inte att komma ifrån det groteska i det här dödsfallet, ett barn hade mördats och skändats. Sårbarheten i detta är total och ingen av oss kommer någonsin att förstå ondskan bakom det som skett. Inte minst därför är det viktigt att de sörjande får ett kraftfullt stöd från omgivningen. – Marcus familj, hans kamrater och hans släkt behöver alla var och en någon som har tid och ork att bara lyssna och finnas till hands. Många blir handfallna och rådvilla inför sorgen och drar sig undan sörjande. Men det gäller ju bara att visa att man bryr sig. Det behövs inga stora ord och gester, det enda som behövs är medmänsklighet. Under vägen genom den första svåra sorgen är det viktigt att samlas kring den dödes minne. – I Halmstads centrum fanns en minnesplats där Marcus sist sågs i livet. Dit kom människor, även sådana som inte känt Marcus men ändå ville hedra honom, med blommor och ljus. Vi höll en minnesstund för de närmaste i Harplinge kyrka, högskolan i Halmstad höll en minnesstund för elever och lärare och vi hade en samling för familjen i samband med bisättningen. – Det är viktigt att få ge uttryck för känslor tillsammans med andra som sörjer och saknar. Det blev även begravningen, där så många samlades, en bekräftelse på. Ett annat viktigt inslag i sorgearbetet är att se den döde, att samlas vid kistan för ett sista farväl. – Jag tror att det betyder mycket för att bearbeta verkligheten. Händelserna efter mordet blev oerhört omtumlande även för Peder. – I min beskäftighet åtog jag mig rollen som presstalesman åt Noréns. Jag gjorde det för att skydda familjen. Men det blev fel. Jag ville att pressen skulle skriva om sorgen, men journalisterna ville skriva om brottet. Den jakten resulterade i att blindspår presenterades som fakta och lögner som sanningar. Ett hänsynslöst rotande i Marcus liv blev en extra börda för hans anhöriga. Peder Jarnvall är också rent förfärad över hur mordet behandlades rent rättsligt. – Min tilltro till juridiken har tyvärr övergått till misstro. Juridiken är vare sig stelbent eller långsam, den är godtycklig! I det här fallet slog rättsprocessen helt vettlöst mot redan hårt drabbade. Som präst och medmänniska hävdar Peder att Marcus familj som brottsoffer har “dömts” till livslångt straff av sorg medan förövarna släppts ut och benådats. – Jag ser det som ett allvarligt hot mot vår demokrati. Det måste väl vara offren som värnas i första hand. De behöver hjälp för att gå vidare.
|
Peder Jarnvall, kyrkoherde i Harplinge församling, har varit ett stort stöd för familjen Norén efter tragedin. Själv säger han att det gäller att orka lyssna, att finnas där mitt i det svåra.
Noréns var en lycklig familj. Agneta och Lennart levde med sina båda söner Marcus och Martin på en gård i lantlig idyll. De vuxna hade bra jobb, hela familjen hade meningsfull fritid och nära vänner. De tyckte om djur och på deras gård fanns hästar, hundar och katter.
Alla fyra trivdes med tillvaron.
Men en dag förvandlades allt till ett fullständigt inferno.
Det var lördagen den 28 december 2002. Det var den dagen som 22-årige Marcus, äldsta sonen, blev brutalt mördad, skändad och styckad.
– Det har snart gått tre år, men vi har fortfarande inte orkat inse vidden av vad som hänt, säger pappan Lennart Norén eftertänksamt. Allt är så ofattbart, det känns som vi var med i en film där regissören har ansträngt sig för att få fram så mycket djävulskt som möjligt.
Vi sitter tillsammans med Lennart i Harplinge kyrka några mil utanför Halmstad.
Under åren som passerat har den kyrkan blivit något av en fristad för de sörjande. Här jordfästes Marcus, utanför på kyrkogården finns hans grav och hemifrån gården kan man se kyrkan bortom åker och äng. Här finns närheten till Marcus
Innan det här mötet har jag läst Lennarts nyutkomna bok, “Styckmordet i Halmstad. Om min son Marcus”.
Det är en skakande berättelse om hur en ung människa bragtes om livet på ett bestialiskt sätt. Det är en berättelse om de närståendes vånda, saknad och förtvivlan, men tyvärr också en berättelse om en rad kränkningar mot den sörjande familjen.
Det är en naken och rak berättelse om en tragedi, där samhället gång på gång vände brottsoffren ryggen…
Lennart berättar själv om sin äldsta son:
– Han var en helt vanlig ung kille, som pluggade på högskolan och jobbade extra i en videobutik. Han bodde fortfarande hemma hos oss, men skulle precis flytta. Han hade fått lägenhet i stan som vi höll på att fräscha upp och där han och flickvännen Carola planerade för framtiden. Marcus och hans lillebror Martin tänkte ha inflyttningsfest där på nyårsafton.
Aldrig oroliga
Lennart beskriver Marcus som känslig, snäll och hjälpsam och mån om sin familj.
– Vi behövde aldrig vara ängsliga, om han av någon anledning inte kom hem så hörde han av sig och berättade det. Det var därför vi blev oroliga när han inte dök upp som väntat den där ödesdigra natten före mordet…
Samma natt, en stund efter midnatt pratade Agneta med sonen på mobilen. Marcus sade att han blivit sen genom krångel på jobbet, men ändå tänkte gå ett varv på stan. Morgonen efter skulle han öppna videobutiken klockan tio.
Agneta gick till sängs men vaknade halv fem på morgonen av en obehaglig känsla. Hon gick upp och såg att Marcus fortfarande inte kommit hem och ringde oroligt på hans mobil. Signalerna gick fram, men ingen svarade.
Marcus dök inte heller upp för att öppna butiken, men hans bil stod parkerad en bit bort. Allt verkade mycket mystiskt, Marcus var en ansvarskännande kille, något måste ha hänt. Så Lennart och Martin började förtvivlat leta ute på stan. De pratade med Marcus kompisar, de ringde, sökte på sjukhus och hos polis. Men Marcus förblev borta. Hans familj gick i vånda.
– Dagen före nyårsafton hittades så ett manshuvud fastfruset i Nissans is, säger Lennart med en rysning. Dagen efter fick vi det fasansfulla beskedet, det var Marcus huvud…
Några dagar senare hittades ytterligare kroppsdelar i ån. Det stod klart att Marcus hade styckmördats. En obeskrivlig tragedi!
– Då satte massmediadrevet igång, minns Lennart. Journalister som gissade, fantiserade och fejkade, som hårdbevakade vår gård och som trängde sig på våra grannar och bekanta. En kvällstidning slog, trots mitt tydliga nej till kommentarer, upp rubriken “Pappan berättar”. Det kändes oerhört kränkande.
En oerhörd hjälp
Mitt i allt det fruktansvärda fanns ändå människor som gav värme, omtanke och stöd – släkt, vänner, polismän och många andra. Precis som företrädarna för kyrkan. En av dessa var Peder Jarnvall, kyrkoherde i församlingen.
– Han blev och är till oerhörd hjälp, säger Lennart. Han har fått oss att bit för bit försöka sortera upp i allt kaos istället för att försöka förstå det besinningslösa våld som drabbat Marcus. Dit når vi ändå aldrig.
Fredagen den 3 januari 2003, sex dagar efter mordet, anhölls två män.
– Den äldre, en 47-åring som kallades Jösse, var känd som grav alkoholist, men ändå som en ganska oförarglig person. Den yngre, en 28-åring som kallades Snorre, var däremot känd som en farlig och våldsbenägen drogmissbrukare.
Vid en husrannsakan fann polisen rester av Marcus kropp hemma hos Jösse. Snorre medgav att han träffat en helt ny bekant, Marcus, på stan under fredagsnatten och bjudit hem honom till kompisen lägenhet. När Jösse sedan kom hem vid sextiden på morgonen blev det bråk och Snorre lämnade lägenheten.
|
Lennart Norén vid Marcus grav. Kyrkan har blivitnågot av en fristad under de kaotiska åren efter mordet, år då Lennart och hans familj känt sig svikna av både samhället och media. |
 |
Jösse hävdade att han blivit anfallen av en främmande man med kniv direkt han steg in genom ytterdörren hemma. I rent självförsvar måste han slagit ihjäl angriparen. Efteråt hade Jösse styckat kroppen med hjälp av en bågsåg. Sedan hade Snorre hjälpt Jösse packa ner likdelarna i påsar och slängt en del av dessa i Nissan.
Ingen av männen kunde däremot förklara varför det bara var Marcus kropp som var fylld av krosskador och knivstick, utan att den angripna Jösse blivit skadad. Ingen kunde förklara varför Snorre bara lämnat lägenheten istället för att hjälpa Jösse när denne blev påhoppad.
– Männens vittnesmål var röriga och oklara. Ändå trodde åklagaren helt och hållet på deras historier. Det ledde till att bara Jösse åtalades för mord, medan Snorre anklagades för skyddande av brottsling. För oss kändes det groteskt, varför åtalades inte båda männen för mordet för att få en rättslig prövning och få fram fler fakta om vad som verkligen hänt?
Så tyckte också tingsrätten att det fanns en hel del i åklagarens gärningsbeskrivning som verkade orimligt. Det var inte alls styrkt att Jösse var mördaren, trots erkännandet. Däremot ansåg rätten att Jösse måste varit med om styckningen och därför dömdes han till brott mot griftefriden.
Dömd – och benådad
När åklagaren sedan överklagade till Hovrätten tolkades hennes material helt annorlunda. Där blev Jösse dömd, inte för mord, men för dråp till nio års fängelse.
Men redan efter 1,5 år benådas han på grund av sjukdom. Det var ungefär samtidigt som Snorre avtjänat sitt straff för skyddande av brottsling plus en rad tidigare narkotikabrott.
– Jag som trott att den juridiska processen var till för att söka reda på vad som är sanning och vad som är lögn. Idag inser jag att det var en grov missuppfattning. För oss blev den här märkliga rättegången en tung sten på redan tung börda.
Lennart tycker att samhället svikit, inte minst sedan han fått reda på att ett vittnesmål, som stödde att mordet skedde långt innan Jösse kom hem, aldrig togs upp i rätten.
– Dessutom, två år efter mordet, riskerade vi att när som helst stöta ihop med de båda män som skändat vår son. Då var båda fria från sina straff. Man hade tagit hänsyn till gärningsmännen, inte till oss brottsoffer.
Trots allt det vidriga som hänt vill Lennart betona att han inte känner hat mot gärningsmännen.
– Hat ger oss inte Marcus tillbaka och hat slukar bara kraft. Den kraft jag har kvar behöver jag till att orka leva vidare istället.
– Det går tack vare att vi är en så sammansvetsad familj. Det går tack vare att vi har djuren, som behöver vår omsorg. Det går tack vare stödet från släkt och vänner, det går genom att vår kristna tro har stärkts.
– När man råkar ut för en sådan tragedi som vår, får de existentiella frågorna en extra djup betydelse.
Nu finns boken, en bok som Lennart tillägnat minnet av sin son.
– Det sägs att det är nyttigt att skriva av sig sorg. Jag vet inte, jag upplever nog att skrivandet blev en tuff resa bakåt i svåra minnen som jag helst varit utan. Men jag tror boken är en nödvändig berättelse som inte får glömmas. En form av konsumentupplysning om hur vårt samhälle kan skada oskyldiga.
– Jag har inte lösning på hur man kommer ifrån det. Jag har tyvärr bara erfarenhet.
Fotnot: Lennart Noréns bok “Styckmordet i Halmstad. Om min son Marcus” innehåller även en rad intervjuer gjorda av journalisten Lena Katarina Swanberg. Boken är utgiven av Bonnier Fakta.
