Min mormor blev en moders- gestalt för hela släkten – trots sin egen stora förlust

Att skriva ner Esters livshistoria har varit ett sätt för barnbarnet Ingela Nilsson att hedra sin mormor. Även hennes mamma, Ewy Ohlsson, har hjälpt till att foga pusselbitar till bilden av släktens historia.

Hemma i Ingela Nilssons källarvåning i Åkarp utanför Malmö står en gammal symaskin av märket Singer. Den är välvårdad och fortfarande vacker, trots att den har varit i fyra generationers ägo och brukats flitigt sedan den kvitterades ut för 75 kronor år 1891. Många gånger har Ingela sett sin mormor Ester sitta med böjd rygg över den här maskinen.

– Jag växte upp hos min mormor och minns henne som en fantastiskt kreativ person. Hon hade alltid händerna fulla med något. På dagarna var det kundbesök, på nätterna sydde hon. Ändå satte hon alltid familjen i främsta rummet.

Efter att mormodern hade somnat in vintern 2003 bestämde sig Ingela för att skriva ner hennes kvinnoöde som ett minne till kommande generationer. Men också som en hyllning åt en mormor som alltid ställde upp trots, eller kanske på grund av, att hon själv tvingades bli vuxen i tidig ålder.

Historien börjar försommaren 1917. Ute i världen rasar första världskriget, men det är knappt något man har tid att tänka på vid gården Sörbytorp utanför Vinslöv i Skåne. Hos statarfamiljen Åkesson pågår det egna livet för fullt.
“I år är jag inte ute i betorna. Jag har haft så brått med att sy till examen och har en del som ska vara färdigt till midsommar,” skriver sömmerskan Alida Åkesson i ett brev till sina systrar i Hyllstofta.

Hennes make Anders har det lika hektiskt. Han arbetar hårt som dräng sex dagar i veckan, från tidig morgon till sen kväll. Det är knapert med pengar, men genom att flytta runt mellan olika gårdar till nya jobb och vända på slantarna får de det att gå ihop.
Allt förändras

De äldsta barnen är utflugna. Men 9-åriga Ester är hemma och hjälper till så gott hon kan med bestyren när hon inte är i skolan. Småbröderna Arthur, 4 år, och Sture, 4 månader, ska tas omhand. Grönsaksodlingen ute på gården ska skötas, hönsen, kaninerna och grisen ska utfodras.

Alida skrev vidare i sitt brev till systrarna i Hyllstofta: “Ni kommer väl hit om midsommar i år också? Bröd eller brödkort behöver inte medtagas ty jag tror nog att vårt räcker till. Men har ni grynkort och vill byta bort ett halft kilo mot bröd så kan ni få det med hem istället, ty vi få inte ett enda gryn att köpa.”

Vid Esters och Algots gård i Norra Sandby utanför Hässleholm växte både dottern Ewy och dotterdottern Ingela upp. Här var det ständigt bråda dagar – kunder kom på besök för att prova kläder och maten skulle stå på bordet när Algot kom hem från jobbet.

Det var fattigt och staten ransonerade maten. Samtidigt var det lyckliga tider nu när familjen snart skulle vara återförenad. Men detta år kom inte midsommarafton att bli som någon hade tänkt sig.

Någon vecka innan insjuknade Alida och blev sängliggande. Tidigt på morgonen den 24 juni lagade hennes omtänksamme make Anders frukost åt henne innan han gav sig iväg till arbetet. När han vid middagstid tittade in för att se hur det stod till med hustrun, upptäckte han att Alida låg död i sin säng.

– Enligt dödsattesten dog hon av hjärtmuskelinflammation, berättar Ingela Nilsson, där vi sitter hemma i hennes vardagsrum.

– Det var naturligtvis en förfärlig händelse. Att ha förlorat sin mor i så tidig ålder kom att plåga min mormor Ester i hela hennes liv.

Det är mycket tack vare Ingela som familjens historia kan berättas så detaljrikt i dag, 88 år senare. Hon plockar försiktigt fram några gulnade ark. De föreställer fantastiska blyertsteckningar med naturmotiv, gjorda av en blott 10-årig Alida år 1888. De är bara en del av skatten som finns bevarad hos släkten. Ingela har också funnit gamla brev och foton som hon utgått från när hon skrivit sin släktsaga.

– Jag ville bevara berättelsen om de äldre generationerna till de yngre, förklarar hon.

Axlade ansvaret
Ingelas mormor Ester var alltså bara 9 år gammal den mörka sommardag 1917 då hon inte bara förlorade sin mor, utan också plötsligt tvingades axla en vuxens ansvar för hem och småsyskon.

Systern Elsa befann sig på besök hos mostrarna i Hyllstofta när dödsfallet skedde. Hon brukade åka dit på loven för att avlasta föräldrarna och där hade hon trivts så bra att hon nu fick stanna för gott. Brodern Joel var nykonfirmerad och på väg ut i sin första tjänst.

4-årige Arthur fick bli kvar hemma hos Ester, men Sture som fortfarande var ett spädbarn måste lämnas för att skötas av en grannfru mot en summa pengar. Där blev han dock inte långvarig. Det uppdagades snart att han for illa hos grannen och han togs hem igen till Sörbytorp, där äldsta systern Agnes fick rycka in. Agnes stannade tills minstingen hade repat sig från vanvården, sedan måste hon tillbaka till sin pigtjänst och Ester fick återigen bli kvinnan i hushållet.

Det måste ha varit tungt att bära på den egna sorgen och samtidigt bli en extramor åt sina småsyskon. Ändå lyckades Ester klara både hemmets sysslor och skolan mycket väl, det skvallrar hennes avgångsbetyg om.

Hela familjen Andersson, från vänster Ester, sonen Rolf, Algot, dottern Ewy och dottern Wahlborg.

Framåt jul blev det smärtsamt tydligt att ingen mor längre fanns som kunde förse barnen med kläder. Lillebror Arthur skulle för första gången få följa med på skolans julfest, men hade inga finbyxor att ta på sig. Då satte sig Ester vid Singermaskinen.

– Hon hade redan som liten lärt sig att sy, berättar Ingela. Så fort symaskinen blev ledig tog hon lappar som blev över och klippte och sydde dockkläder. Nu sydde hon, som 9-åring, ett par mörkblå finbyxor åt sin bror och han kunde följa med på festen i alla fall.

Sydde på natten
Symaskinen går som en röd tråd mellan kvinnorna i släkten. Sitt syintresse har de på flera sätt Ester att tacka för.

– Hon sa alltid att det ska finnas en symaskin i en kvinnas hem, annars är det inget riktigt hem. Själv “slet” hon ut tre Singermaskiner! skrattar Ingela.

Att sy kläder åt grannfruar i alla samhällsklasser blev också Esters levebröd, precis som det hade varit hennes mors. Många långa nattimmar kom hon att sitta böjd över maskinen, medan hon på dagarna var knutpunkten i en stor familj.

Men först kom Algot och kärleken! Han stegade fram tvärs över dansgolvet, rakt mot Ester för att bjuda upp till dans, och själv kunde hon knappt tro sina ögon. Algot var ju charmören som alla flickor svärmade för!

Något började spira redan där på en dansbana i Hässleholmstrakten 1926. De började sällskapa och var mycket förälskade i varandra, vilket man kan förstå av breven som Algot skrev från sin beväring i Växjö samma sommar:
“Min kära Ester! Jag blev så glad som en spelman när jag fick se brevet och sen de fina blommorna som du lagt i. De var så söta och rara, men inte som om jag hittat dig själv där ändå.”

Så gick det som det gick. Ester blev med barn och tvingades sluta den pigtjänst hon haft en tid i Hässleholm, för att flytta hem till fadern Anders som under tiden hade bosatt sig i Tockarp utanför Ballingslöv.

– Det var ju en stor skam att bli gravid innan man gift sig på den tiden, berättar Ingela. Men fadern tog emot henne med öppen famn och yttrade aldrig ett hårt ord över tillståndet hon försatt sig i.

Ett tryggt hem
Vintern 1928 föddes dottern Ewy, Ingelas mor, och nästan exakt ett år senare gick Ester och Algot till prästen. Efter ett par år flyttade den lilla familjen till ett litet lantbruk i Norra Sandby utanför Hässleholm, där man hade kor, grisar och höns och odlade potatis, säd och grönsaker till hushållet. Algot arbetade ofta som extrahjälp på granngårdarna medan Ester alltså, precis som sin mor, blev en mycket duktig sömmerska och flitigt anlitad av traktens fruar.

I denna miljö växte Ewy upp som dotter och Ingela som barnbarn. Som ung mor var Ewy tvungen att arbeta i Malmö och med tiden acklimatiserade sig Ingela hos sin mormor och morfar och blev kvar.

Ett särskilt lyckligt minne som etsat sig fast hos Ingela är storbaken inför helgerna.

– Jag var ungefär 6 år gammal och stod bredvid på en pall med mitt eget lilla bakbord, minns Ingela och ler.

Det konstnärliga arvet kan spåras tillbaka till Ingelas mormors mor Alida Åkesson. Redan som 10-åring tecknade hon skickligt motiv från naturen.

Det var bråda tider och barnen fick ofta hjälpa till. Till huset hörde en stor trädgård som var Esters stolthet. Det skulle även diskas, putsas, dammas och när Algot kom hem från jobbet skulle maten stå på bordet. Då och då måste Ester cykla iväg med halvfärdiga kläder till de lite “finare” damerna i kundkretsen, friherrinnorna på Sinclairsholms slott utanför Gumlösa. Andra kunder kom med jämna mellanrum hem till Ester för att prova och då måste både hem och barn se rena och prydliga ut.

– Ester lade alltid stort vikt vid att vi barn skulle vara välklädda. Hon sydde om, lappade och lagade. Hon var en mästare på att vända på slantarna så att de räckte.

Först på nätterna blev det tid över att sy klart kläderna.

– Fast mormor alltid hade fullt upp klagade hon aldrig. Men sjöng gjorde hon! Jag kan fortfarande höra hennes gnolande på gamla skillingtryck.

– Samtidigt bar hon hela livet med sig sorgen över modern som hon förlorade så tidigt. När vi barn gnällde påminde hon oss alltid om att vi skulle vara glada som hade en mor.

Innan Ester stillsamt somnade in på ett äldreboende i Malmö vintern 2003 hann hon uppleva fem generationer i rakt nedstigande led från alla sina tre barn, Ewy, Wahlborg och Rolf. Hon blev en trygg modersgestalt för hela släkten, hennes hem en mötesplats mellan det gamla och det nya.

– Är det något vi kan lära av henne och föra vidare så är det hennes ärlighet och hjälpsamhet, säger Ingela. När det var svåra tider hjälpte man varandra i vår familj.

– Jag brukar säga att jag står med en fot kvar i det gamla seklet. Jag är så glad att jag har fått träffa äldre generationer och uppleva hur man levde. Och jag är glad att även mina barn och barnbarn fått lära känna Ester!

Ingelas älskade mormor Ester.
	Ester Andersson var inte bara en mästare vid symaskinen. Hon snickrade till hemmet, samt dockmöbler och en gunghäst till barnen. Någon av dem har varit framme med saxen och klippt av svansen, precis som de sett vuxna göra på hästarna!
Som liten bodde Ingela hos mormor Ester, eftersom mamma Ewy måste åka till Malmö och arbeta på konditori. Så småningom acklimatiserade sig Ingela hos mormodern och blev kvar, men det var kära återträffar med mamma när hon kom hem.