En söndag när jag egentligen bara ville städa ur mammas vind för att stilla mitt dåliga samvete hittade jag något som fick mig att börja fundera ordentligt. Jag arbetade mig genom kartonger, damm och gamla påsar. Och längst in hittade jag en låda med vackert snidade kanter. Den bar mormors initialer.
När jag öppnade den låg där flera slitna anteckningsböcker. De var hopbundna med ett bleknat sidenband. Mitt hjärta slog snabbare. Jag mindes hur mormor alltid skrivit små lappar, listor och recept. Men dagböcker? Det hade hon aldrig nämnt.
Jag började läsa även om jag kände att jag gjorde något jag inte borde. Det här var mormors innersta tankar som hon skrivit ner bara för sig själv. Sidorna var fyllda av ett liv som jag inte visste något om. Där fanns unga drömmar, besvikelser och glädjeämnen. Där var varma ord om vänskap, längtan och fantasier. Men snart framträdde också ett namn – samma namn gång på gång. Erik.
Läs även: Jag blev alkoholist efter uppbrottet och missade min dotters uppväxt
”I dag såg jag honom igen. Hans blick bränner sig fast i mig. Om världen var annorlunda skulle vi få vara tillsammans.”
Jag frös till. Erik? Det var inte min morfar. Ju mer jag läste, desto tydligare blev det. Mormor hade älskat en annan man – i hela sitt liv. De hade träffats innan mormor träffade morfar och tydligen aldrig glömt varandra. De hade genom åren hållit kontakten genom att skriva brev till varandra. Samtidigt hade hon stannat kvar hos morfar, byggt familj, firat jul och hållit fasaden intakt. Varför hade hon levt sitt liv med morfar och inte med Erik?
Stannade för barnens skull
Jag kände en märklig blandning av sorg och värme. Sorg över hennes hemliga längtan men värme över den styrka hon måste ha haft för att bära den kärleken utan att låta den förstöra allt omkring henne.
I en dagbok från senare år stod det:
”Jag älskar min man men inte så som jag älskar Erik. Kanske är det så livet är – vi får inte alltid allt. Men jag har valt att stanna här. För barnens skull. För tryggheten. För att kärlek kan ha många former, även den som aldrig fullt ut blir vår.”
Jag la boken ifrån mig och tårarna rann. Det var som om mormor plötsligt blev en annan människa för mig. Inte bara den trygga, bullbakande kvinnan som alltid log och strök mig över håret. Hon var en människa med hemligheter, drömmar och smärta.
Läs även: Jag kände mig vilsen när barnen flyttade – tills jag fick en idé
Några veckor senare berättade jag för mamma vad jag hittat. Hon satt tyst länge. Till slut sa hon:
– Jag har alltid anat att mamma bar på något. Hon brukade ibland se ut genom fönstret med en blick som var långt borta. Jag frågade aldrig. Kanske för att jag inte ville veta, sa mamma.
Kärleken lever kvar
Vi blev sittande länge, jag och mamma, och pratade om val i livet. Om hur människor kan älska på olika sätt. Om hur man ibland stannar kvar, inte för att man inte längtar utan för att man väljer tryggheten, familjen och det man byggt upp. Vi fick ingen förklaring till varför mormor valde morfar och inte Erik men det kändes inte viktigt längre. Kanske var det inte hennes val.
Jag tänker ofta på henne nu. På hur hon måste ha känt varje gång hon skrev ner Eriks namn. Och jag tänker på hur modig hon var som ändå vågade älska fastän hon visste att det aldrig kunde bli helt hennes. Kanske är det just det jag lärt mig av henne: att kärleken inte alltid är enkel men att den alltid är värdefull. Och att vi aldrig ska skämmas för våra känslor – de gör oss mänskliga.
Läs även: Jag såg inte alla varningstecken i min relation
När jag stänger dagböckerna och lägger tillbaka dem i lådan känner jag inte längre bara sorg. Jag känner tacksamhet. Tacksamhet över att ha fått en inblick i hennes hemliga värld och tacksamhet över att få bära hennes historia vidare. För även om hon inte fick leva ut all sin kärlek, så fanns den där. Och den lever kvar – i mig.
Mathilda
