Saga: Min man fick välja – datorspel eller sin familj

Efter att vi fått vårt and­ra barn hade vi en kris i äktenskapet. När vårt första barn Emelie föddes var vi helt inställda på att ge henne ett syskon. När vi sedan fick David upptäckte vi plötsligt att vi hade överskattat vår förmåga att hinna med allt. Jag har hört det sägas att: Har man ett barn kan man lika gärna ha två. Som att ta hand om ett barn till går av bara farten.

Efter att ha blivit tvåbarnsmamma kan jag konstatera att jag inte alls upplever det på det sättet. Man ska ­balansera det första barnets behov, ett barn som är vant vid att få hundra procents uppmärksamhet, med det ­andra barnets behov. Man vill inte att minstingen ska behöva växa upp och känna sig som nummer två på fler sätt än ­åldersmässigt. Hur gör man det av bara farten?

Dessutom är det dubbelt så många munnar som ska mättas, blöjor som ska bytas och barn som ska nattas. Det kändes som om jag gjorde slut på min ­energi varenda dag. Min man Anders förstod inte hur jobbigt det var förrän David var nio månader och han tog ut ett par månaders föräldra­ledighet. Då var det han som satt utpumpad i soffan varje kväll när jag kom hem från jobbet.

Läs även: Min dåliga självkänsla har förstört så mycket

Min man fastnade framför datorm

Vi hade pratat om att skaffa ett tredje barn men nu undvek vi ämnet. Jag tror att vi skämdes lite över att vi inte orkade mer. Folk har fått barn i alla tider. Bekanta jobbade heltid och skaffade tre, fyra stycken medan vi gick på knäna av två. Det var en liten knäck för självförtroendet.

Så här i efterhand kan jag önska att vi inte hade haft så höga krav på oss själva. Vi hade gått på det där med att man kan göra allt; jobb, barn, personlig utveckling och aktiv fritid. Så vi bollade allt inklusive vidareutbildningar och distanskurser medan vi var konstant stressade och slutkörda. Att ha tid för varandra drog det kortaste strået och äktenskapet tog stryk.

Vi hanterade stressen på olika sätt. Jag gick och la mig så tidigt jag kunde medan ­Anders fastnade framför ­datorn. Först var han road av sociala nätverk sedan började han ägna all tid åt spel. Ofta hade jag sovit i flera timmar när han kröp ner i sängen. ­Efter ett tag växte det där till ett problem. Han kunde inte slita sig från datorn och satt uppe halva nätterna. Han fick för lite sömn och var ofta på dåligt humör. När jag försökte prata med honom om det blev han sur.

– Jag har faktiskt rätt till en ventil! Varför kan du inte bara unna mig det istället för att tjafsa? for han ut.

Läs även: Min man levde ett dubbelliv och jag anade inget

Parterapin hjälpte oss

Vi befann oss i en nedåt­gående spiral och mådde definitiv inte bra av att ha det så där. Till slut gav jag honom ett ultimatum. Antingen provade vi parterapi eller så visste jag inte om vårt äktenskap skulle hålla.

Parterapin hjälpte oss. Tack vare den lärde vi oss att sätta gränser, skära ner på antalet aktiviteter och ta det lugnare. Vi mådde bättre och Anders begränsade spelandet till två kvällar i veckan. Det fungerade och jag trodde att problemet var löst.

Det gick några år. Vi hade bestämt oss för att inte skaffa fler barn men en dag upptäckte jag att jag var gravid. Vi övervägde abort men i slut­ändan kunde jag inte göra det. Det kändes som om barnet jag väntade redan var en del av vår familj. Abort var inte längre ett alternativ för mig. Anders var inte odelat positiv men han försökte inte övertala mig.

– Det här är inte vad jag hade tänkt mig. Men det är klart att jag kommer att älska barnet, sa han.

Läs även: Jag såg inte alla varningstecken i min relation

Vårt sexliv upphörde

Det började redan under graviditeten. Anders slog sig ner framför datorn så fort han fick en chans och försvann in i spelvärlden igen. Han ville få barnen i säng så tidigt som möjligt för att kunna spela bort resten av kvällen. Ofta tappade han tålamodet om barnen stojade och inte ville lägga sig. Han hade knappt ro att läsa en godnattsaga för dem längre.

När jag var i fjärde månaden hade vårt sexliv upphört helt. Han satt hellre framför datorn. Det måste vara en av de största avtändare som finns och jag kände mig totalt oattraktiv. Inte blev det bättre av att jag gick upp mer i vikt än under de tidigare ­graviditeterna och benen svullnade rejält. Jag kände mig otroligt ensam. Det är inte direkt den känsla man vill uppleva när ens tredje barn växer i magen. Hur skulle framtiden bli?

När Nils kom till världen blev det trots allt inte lika stressigt som när vi fick David. Jag var bättre förberedd och drog ner på ambitions­nivån. Men något blev plågsamt uppenbart. Anders ­tycktes ha backat i mognad till en ansvarslös tonåring. Det var som om han skyggade för ansvaret som familjefar och ville leva i en bubbla där stressen inte kunde nå honom. Han var livrädd för att inte räcka till men det förstod vi inte då.

Läs även: Jag trodde att ett barn skulle rädda vårt äktenskap

Jag gav min man ett ultimatum

Jag drog det tyngsta lasset men trots det verkade han ständigt tycka synd om sig själv. Som om han bar ett för stort ansvar på sina axlar. Jag visste att det inte skulle hålla mellan oss om det fortsatte så där.

En fredag när han kom hem från jobbet hade jag packat en väska.

– Jag vill att du sover någon annanstans i en vecka. Sedan får vi bestämma hur vi ska ha det. Jag och barnen klarar oss själva, sa jag lugnt.

Det blev ett bryskt uppvaknande för honom. Jag tror att han fick en chock när han ­förstod att skilsmässa var ­något jag övervägde på allvar.

Han fick bo hos sin syster och hon hjälpte till med att prata honom till rätta. Han ringde varje dag under helgen och ­sedan även på kvällarna för att säga god natt till barnen. Lördag kväll kunde jag höra hur han fick kämpa med tårarna. Måndag morgon dök han upp för att hjälpa till med att ta barnen till dagis. På kvällen kom han hem med middag och frågade om han fick natta barnen innan han gick. Så där fortsatte det.

Det var som om han plötsligt inte kunde få nog av den vardag som han ­tidigare ratat. På fredagen ­efter jobbet var han nervös när han kom hem med sin väska. Han sa att han ville prata. När barnen hade somnat satt vi i soffan och pratade ordentligt för första gången på flera år. Det kändes som om en stor sten föll från mitt hjärta och den natten älskade vi med varandra.

Vi återupptog terapin och sedan den där veckan hos sin syster har Anders inte spelat datorspel en enda gång. Det är som om han helt har tappat intresset för det. Verkligheten vann över illusionen. Barnen har blivit lite större nu. Vi är nu en sammansvetsad och harmonisk familj. Jag är ­oerhört tacksam för att vi lyckades ta oss hit.

Saga