Elisabeth: Min dåliga självkänsla har förstört så mycket

Jag föddes i början av 1960-talet som yngst i en skara på tre syskon. Mina systrar var mycket äldre än mig. Min mamma var nästan 40 år när hon fick mig. Det var lite skamligt på den tiden att bli gravid så sent. Jag fick höra att min mamma skämdes och hade stora kjolar på sig för att dölja att hon var gravid.

Under min uppväxt hade vi ofta främmat på lördagar. Då brukade jag få en kolsyrad dricka och ett fat med frukt och godis. Det var glada skratt minns jag. Min pappa arbetade och mamma var hemmafru som det var då på den ­tiden. Hon hade maten klar varje dag när han kom hem från jobbet. Vi hade hus, hund och jag hade många kompisar. Jag minns min barndom som ljus och bekymmersfri.

Så dog min pappa när jag var 13 år. Då hade mina systrar flyttat hemifrån. Jag och mamma var kvar och jag minns att hon grät hela tiden varför jag fick vara den starka. Det var när jag blev äldre jag förstod hur det egentligen låg till. Jag minns att hon lyss­nade mycket på vad släkten tyckte och tänkte. Hon vände ofta kappan efter vinden och hade ingen egen åsikt.

Jag tyckte att jag var ful

Hon pratade ofta om vad olika personer skulle tycka om vad jag gjorde. Vid varje släktkalas fick jag frågan om varför jag ännu inte hade någon pojkvän. Jag tyckte själv att jag var jätteful och var helt övertygad om att ­ingen ville ha mig.

Min tonårstid var jobbig med mina tankar om mig själv och killar. Då blev jag kär så fort någon tittade på mig. När jag som ung ville prova på nya saker sa alltid min mamma att det skulle jag inte göra för att det skulle jag inte klara av. Jag ville utbilda mig till sekreterare men mamma ville att jag skulle arbeta inom vården och så blev det.

Jag fick ofta höra om hur bra alla andra var. Tänk alla föräldrar som stöttar sina barn och säger att de ska försöka och tro på sig själva. Att du kan bara du vill och vågar. Att du duger som du är och att du är bra som du är. Tänk om jag någon gång hade fått höra det när jag växte upp. Det är väldigt viktigt att få höra det.

Mamma var väldigt kontrollerande

Mamma ville skydda mig och binda kvar mig hos henne. Detta gjorde mig trotsig och jag flyttade hemifrån ­efter gymnasiet som 18-åring. Då flyttade jag 30 mil bort men var tvungen att komma hem varannan helg för att ta hand mamma. Och tänk att jag gjorde det men annars hade det blivit ett herrans liv.

Min mamma var väldigt styrande. Hon tyckte synd om sig själv eftersom pappa hade dött tidigt och att hon blev ensam kvar med mig. Och nu hade jag flyttat långt bort.

Jag försökte att prata med henne om hur jag upplevde det. Varför det var så viktigt vad andra tyckte. Och att hon inte stod upp för sina egna åsikter inför andra. De gånger jag försökte prata med henne började hon att gråta. Hon tyckte att hon gjorde så gott hon kunde. Det var svårt att diskutera med henne och hon kunde aldrig ta någon ­kritik.

Kunde varken ge eller ta kritik

Jag växte upp i detta och blev likadan som person. Jag kunde inte gräla och få kritik utan att börja gråta. Jag kunde heller inte ge kritik. Jag förstod inte varför.

Jag blev ett lätt byte för killar eftersom jag var naiv och osäker. Det blev fel pojkvänner och jag föll in i ett mönster. Jag gjorde slut, ångrade mig och vi blev ihop igen fast jag visste att det inte blev bra. Men så var det. Jag var lätt att dupera och få mig dit man ­ville. Lite vackra ord och en blomma så var allt bra igen.

Mamma ställde upp och hjälpte mig när det krisade och sa:

– Vad var det jag sa?

Men jag tog det för jag behövde hennes hjälp. Hon var också snäll får jag ändå säga för hon ville egentligen bara väl. Men jag önskade att hon var starkare och tuffare.

Jag har ofta känt att jag inte duger

Mamma var lika gammal som mina klasskamraters mormödrar. Hon hade aldrig ­arbetat utan alltid varit hemmafru. Vi barn blev alltid jämförda med andra i släkten som hade finare utbildningar och bättre arbeten.

Ofta har jag känt att jag inte duger. Att jag inte kan, varken som mamma, fru eller anställd. Jag har ofta känt mig värdelös, tråkig och oduglig. Om någon har sagt något positivt har jag inte trott på det.

Jag har ofta tagit väldigt illa vid mig och tagit allvarligt på olika saker. Åh, vad tid jag lagt på att älta saker och ångra mig över vad jag sagt!
Konflikter brukar jag undvika. Med kompisar har jag ofta känt mig utanför och att jag inte tillfört något. Andra är roliga och skämtar och allt möjligt. Jag trodde alltid att andra visste bättre än mig.

Som fru var jag heller inte bra. Min dåliga självkänsla gjorde att jag blev svartsjuk på mina män. Det har också hänt att det varit befogat och det gjorde inte saken bättre för mig. Jag var ständigt misstänksam och litade inte på ­någon. För varför skulle någon vilja vara med mig?

Som anställd har jag alltid kämpat på. Jag har arbetat inom vård och omsorg i alla år. Där kände jag att jag blev uppskattad för mitt arbete av de gamla. Jag var alltid ärlig och tyckte väldigt mycket om mitt arbete. Jag jobbade ofta över och ställde alltid upp. Där var jag en att räkna med.

Jag gick en utbildning och kunde ta mer ansvar men vågade inte sticka ut. Inte kunde jag tro att jag kunde något? Det har blivit många sömnlösa nätter där jag oroat mig över att jag sagt och gjort fel.

Äntligen tror jag på mig själv

På senare år har jag jobbat med mig själv för att försöka förstå mig själv mer. Att stå upp för mig själv och vad jag tycker.

Nu är jag runt 60 år och min självkänsla är äntligen mycket bättre. Det tog mig många år innan jag förstod vad dålig självkänsla innebar. Att det var det jag hade och kanske varför. Jag har försökt att vara rädd om mig och mitt inre.

Som mamma och morförälder försöker jag nu peppa och stötta mina barn och barnbarn. Att inte vara negativ och trycka bak det som de vill göra. Jag kan säga att jag är stolt över dem – vad de än gör. Och idag vet jag att jag klarar att ge och få kritik.

Elisabeth