Ann-Christine: Jag blev beroende av smärtstillande efter bilolyckan

Jag tänker tillbaka på den fasansfulla olyckan med skräck. Det var en hemsk upplevelse. Det har nu gått fyra år sedan jag som vanligt skulle ta bilen till mitt jobb. Samma väg som jag alltid körde.

Hösten hade precis gått över till vinter och väglaget var därefter. Jag visste att det kunde vara halt och tog det därför väldigt lugnt. Vinterdäcken hade jag satt på i god tid inför årstiden.

Men min försiktighet hjälpte ändå inte. Plötsligt i en kurva tappade bilen fästet och for rakt in i ett träd som stod vid vägkanten. Det bara small till och ett virvel av glassplitter och trädflisor yrde runt. Sedan blev det tyst. Dödstyst. Det var vad jag mindes innan jag tuppade av.

Läs även: Min nya kollega var klasskamraten jag retade som barn

Jag fick flera frakturer

Jag vaknade av att en man som passerat och upptäckt min krockade bil försökte få kontakt med mig. När jag vaknade till upplevde jag en enorm smärta och jag märkte att jag satt fastklämd. Mannnen pratade lugnt med mig och berättade att han hade ringt 112. Snart kom både ambulans, brandkår och polis.

Jag måste ha fått flera frakturer för det gjorde fruktansvärt ont i hela kroppen. Efter att ha fått smärtstillande började brandkåren sitt arbete med att få loss mig. Det kändes som en evighet och jag tuppade av från och till under tiden. Därefter blev det snabb transport till sjuk­huset. Det visade sig att jag hade fått flera frakturer på både ben och armar. Mitt ansikte var blåslaget och svullet. Dessutom hade jag fått hjärnskakning och även inre blödningar.

Läs även: Hade min vän överlevt om jag varit där?

Drabbades av svår ångest

Nu skulle en lång tid av läkning och rehabilitering ta vid. Jag låg inlagd på sjukhuset i drygt ett halvår. Det var en tuff tid med mycket smärta. Med tiden var det dags att komma igång med sjukgymnastik. Och små småningom fick jag åka hem vilket var skönt. Under den här tiden fick jag väldigt mycket smärtstillande medicin och sömntabletter. Det lindrade smärtan förstås men nackdelen var den att medicinerna blev beroendeframkallande. Men jag lyckades vänja mig av vid dem till slut.

Men efter en tid drabbades jag av svår ångest som kunde komma när som helst. Ångesten kunde till exempel slå till när jag igen skulle våga mig på att köra bil. Det gick bara inte. Eller när min man eller väninna ville att vi skulle åka förbi olycksplatsen där jag körde av. Då kom ångesten igen där jag satt fast i bilen och kom ingen vart. Min ångest, starka reaktioner och min ihållande oro var som en grå mur och gick över att bli ett stort problem i min vardag.

Läs även: Han lämnade mig när jag var gravid i sjätte månaden

Jag behövde mycket terapi och stöd

Min kropp hade återhämtat sig förvånansvärt bra men med min psykiska hälsa var det sämre. Min man tyckte att jag borde sluta med sömntabletterna som jag ännu tog vid behov. Men det var svårt.

Han rekommenderade mig att söka proffessionell hjälp hos en psykolog.

Jag behövde ha hjälp med att hitta redskapen för att släppa taget om min oro och ångest. Jag behövde sålla ut de problem och smärta som faktiskt skulle gå att lösa.

Jag ville återfå mitt tidigare liv. Förutom den KBT-terapi jag fick så var min fina man ett stort stöd. Jag är otroligt tacksam för alla samtal vi hade och den pepping han gav mig. Han hittade på ­roliga saker som fick mig på andra mer positiva tankar än den ältande oron.

KBT-terapin har hjälpt mig väldigt bra och gjort så att jag till slut kunde slippa alla tabletter. Nu kan jag äntligen sova gott om nätterna.

Hur det ska gå i fram­tiden det vet jag inte. Men som det är nu är jag hoppfull och det känns väldigt bra.

Ann-Christine