Min bästa väninna Stina såg inte att skolkuratorn bundit sig känslomässigt vid hennes barn. Jag märkte hur Stina berömde barnets skolkurator från första stund. Hon uppmuntrade även sitt barn – vi kan kalla hen Kim – att ta den kontakten på högstadiet.
Stina hade haft ensam vårdnaden om Kim sedan födseln. Det fanns ingen svår anledning utan det handlade mer om det geografiska avståndet. Båda Kims föräldrar tyckte att barnet bör bo på ett och samma ställe för att inte rivas upp varannan vecka. När skolan började blev det ändå omöjligt. En av få lyckliga överenskommelser mellan två föräldrar, tyckte jag. De var vänner.
Stina gjorde så att vardagen flöt på som den gjorde hos andra familjer.
Stina blev mamma sent i livet och hörde till den sorts mammor som gillar att skapa ett mysigt hem. Hon var en skötsam person som trivdes med livet. Kims pappa träffade hon på skidsemester varpå hon blev gravid.
Stina njöt från första stund under sin graviditet. Trots illamående och trötthet låg hon ändå i med förberedelser. Det var en hel del som skulle ordnas och eftersom hon hade en särskild kompentens på sin arbetsplats som inte var så lätt att ersätta.
Hon var också engagerad i ideellt arbete som var en del i ett större sammanhang.
Hon kunde på något vis koka soppa på en spik och lyckades ordna ett tryggt hem där mat och gofika alltid fanns tillgängligt. Som gäst i hennes hem inkluderades alla som kom på besök. Det gällde både Kims lekkamrater, hennes egna vänner och familj. Ett enkelt tryggt hem som hos vilken kärnfamilj som helst.
Det var inte alla som trodde att det var på det viset. Jag vet att man skvallrade elakt bakom hennes rygg. Det handlade ofta om att Stina levde utan barnets pappa. Det stack i ögonen på somliga att hennes unge var så framåt. Kim var både både duktig och väluppfostrad. Stina var alltid stolt över Kim som fick många kramar och glada tillrop.
Begagnade märkeskläder och idrottsutrustning kunde man lätt köpa på begagnatmarknaden och det gjorde det möjligt för Kim att ägna sig åt dyrare idrotter under uppväxten. Stina uppmuntrade Kim att våga prova på flera sporter, fastän de inte bodde centralt. Hon stöttande och skjutsade även Kims kompisar fram och tillbaka till träningarna. Något som de andra föräldrarna sällan engagerade sig i. Antar att de tyckte Stina kunde fortsätta köra och hon klagade inte. Hon älskade sitt engagemang!
När Kim började på högstadiet oroades Stina över att hen periodvis blivit deprimerad. Det kom smygande och Kim ville inte längre ägna sig åt sin idrott utan fastnade mycket vid datorn på sitt rum. När pandemin kom slog den undan benen på Kim och det blev tuffa år hemma.
En skolkurator kom att betyda mycket för Kim och Stina var väldigt tacksam. Det gjorde att hon kunde arbeta i lugn och ro på dagarna. Jag vet att hon även ringde till skolan och visade sin tacksamhet för kuratorn.
När årskurs nio tog slut visade det sig att kuratorn också skulle flytta över till gymnasieskolan där Kim skulle börja. Stina pratade om hur bra det var och vilken trygghet det skulle bli för Kim. Att Kim hade börjat behandla sin mamma mer bossigt och nedlåtande tog hon som en tonårsgrej.
Ville hon inte se det andra kunde se?
Kim började klaga på sin mamma orimligt mycket. Allt var hennes fel, minsta småsak. Stina var lågaffektiv i sitt bemötande och lärde sig backa för att lugna ned olika situationer. Hon bemötte ändå Kims elaka ord med att hon inte höll med.
Kuratorn hörde av sig allt mer sällan till Stina, kommunikationen upphörde nästan, och hon trodde att Kim börjat må bättre.
Kim lämnade ofta sin dator på hemma och det var vid ett sådant tillfälle Stina upptäckte en mängd märkliga konversationer som Kim haft med skolkuratorn! Hon fick ta del av samtal som inte var avsedda för hennes ögon.
På ett omärkligt sätt hade skolkuratorn gjort Kim beroende av sig själv i sin tjänsteroll. I ett av meddelandenda skrev skolkuratorn: ”Jag ber verkligen om ursäkt för att din mamma kom!”
Flera gånger uttryckte Kim att det var skolkuratorn som skulle följa med till psykologen eller någon annanstans, inte hens mamma.
När Stina vid ett tillfälle följde med Kim till sjukvården mötte skolkuratorn som plötsligt dök upp i väntrummet. sa Stina åt kuratorn att hon kunde gå i väg.
– Tonåringar behöver andra vuxna än sin mamma ibland, svarade skolkuratorn innan hon motvilligt lämnade väntrummet.
Nu hade skolkuratorn även skrivit in veckovisa möten på Kims skolschema. Efter ett par terminer på gymnasiet skickade skolkuratorn in en orosanmälan till Socialtjänsten. I sin anmälan klagade kuratorn på hur illa det var ställt i hemmet och att Kim knappt behövde sin mamma i sitt liv. Det bästa för Kim skulle vara att komma ifrån sin mamma, stod det i anmälan.
Flera av oss som var Stinas vänner fick ta del av anmälan. Vi skrev ner våra erfarenheter och åsikter om Stina och Kim i ett brev som vi skickade till socialtjänsten. Vår samlade bild av deras lilla familj stämde på intet vis ihop med skolkuratorns. Skolkuratorn har under åratal gjort Kim beroende av sin egen person genom att alltid finnas till hands. Kuratorn hade dessutom uppmuntrat Kim att upphöra med sin relation till sin mamma. Dessutom har skolkuratorn delgett sina tankar om Stina och hennes Kim till sina kollegor på skolan samt till hennes privata vänner. Sådant förtal kommer alltid fram i en mindre stad.
Att trösta en mamma som litat på sitt barns skolkurator men istället utsatts för elakt förtal och rena konspirationsteorier är svårt.
En ung person i tonåren som mår dåligt måste kunna lita på skolpersonalen och andra vuxna i ens närhet. Skolkuratorn svek dem båda.
