Gunilla: Bedragaren lurade mig på alla mina besparingar

Det hade varit ett tufft år efter Bengts bortgång. Visserligen var det inte helt oväntat då Bengt de senaste åren varit sjuklig men det blev ändå en chock. Det blev 52 år tillsammans som från en dag till en annan bara tog slut. Jag hamnade, lite oväntat tyckte jag själv, i akut kris – och sorgereaktion trots att jag visste att julen för ett år sen skulle bli hans sista.

Sorgearbetet var en sak men sedan var det allt annat praktiskt runt omkring. Att röja i och få ordning på alla papper och dokument var tufft! Huset skulle säljas, Bengts bil likaså. Nog blev jag erbjuden hjälp från såväl banken som försäkringsbolaget men det var ändå mycket att sätta sig in i. En del klarade jag ändå av själv med viss hjälp från vår son Jonas. Jonas hade läst en grundkurs i juridik i samband med sina universitetsstudier och hade överraskande god kunskap kring husförsäljning och en hel del annat.

En eftermiddag precis innan jul besökte jag banken för att träffa min personliga bankkvinna Nina. Jag var stressad, kånkandes på två stora kassar med julklappar till barnbarnen när jag trampade in på det lilla bankkontoret. Utan att jag själv visste hur det gick till snavade jag, tappade ut en av mina påsar med julklappar och vad värre var, min handväska! Nycklar, körkort, näsdukar och hals­tab­letter flög ut över golvet.

– Ursäkta mig, är detta ditt?

Mannen bredvid mig räckte fram mitt körkort som jag tydligen inte hade lyckats få fatt i. Jag gav honom ett hastigt leende och mumlade fram ett tack.

– Varsågod, lätt hänt, sa mannen och skrattade.

Fick samtal från banken

Ett yvigt skägg, en blå anorak och en vit toppluva och på bara några sekunder hade han försvunnit ur mitt synfält. En dryg timma senare knäppte jag igen min täckjacka och gjorde mig redo att gå.

– Tack för all hjälp Nina och god jul, sa jag till bankkvinnan.

– Ingen fara Gunilla, du fixar det mesta själv. Hör av dig om du har frågor eller behöver råd, det är bara att ringa.

Det gick någon vecka och det var sen eftermiddag, solen var på väg ned bakom kullen strax väster om min nya lägenhet när telefonen ringde. Mannen som ringde presenterade sig som Erik Johansson och att han ringde från banken. Han lät mycket sympatiskt och beklagade att han ringde och störde en för banken viktig kund.

Mannen som kallade sig Erik Johansson förklarade att han ringde som en ren säkerhetsåtgärd. Bankens larmsystem hade nämligen registrerat ett stort uttag av mitt kapital till ett bankkonto tillhörande en bank i Asien.

– Ja, jag ville bara kolla för säkerhets skull så allt är som det ska, sa den sympatiske bankmannen.

Jag blev alldeles iskall. Vad säger han? Ett stort kapital? Nästan 200 000 kronor till ett konto i Asien!

– Vad menar du? viskade jag samtidigt som jag satte mig på en pall.

Erik Johansson drog samma information en gång till om hur bankens eget system larmat utifrån det höga uttaget från mitt sparkonto. Och nu var det kris och fara på färde enligt Erik Johansson.

Tvungen att agera omgående

Till sist fann jag mig och erbjöd mig att komma ned till banken. Jag kunde vara där på en kvart om jag bara fick tag på min son för skjuts ned till centrum. Jag kände dessutom att jag ville få tag på Jonas snabbt då jag var närmast i chock.

Det blev tyst en sekund och jag hörde hur Erik Johansson mumlade tyst för sig själv eller om han samspråkade med någon av sina kollegor. Jag riktigt såg framför mig hur de stod lutade över skärmar som visade siffror, transaktioner och pengar som bytte ägare. Jag såg framför mig hur de svettades i pannan och hur de jobbade för att rädda min ekonomi och min framtid.

När Erik Johansson tog till orda hörde jag att han var pressad.

– Nej, Gunilla, jag kan inte vänta på att du ska komma hit vi behöver agera nu. Nu Gunilla!

Jag kände hur jag blev alldeles yr samtidigt som Erik Johansson viskade till sin kollega:

– We must do something now, she is loosing her money.

Självklart var det uppe på internationell nivå och jag förstod att Erik Johansson stod i kontakt med den bank som inom kort skulle stå som ägare till mitt kapital och alla mina besparingar.

– Erik, vad ska jag göra? viskade jag.

– Ditt bank-id Gunilla, du måste logga in. Nu!

Det var en fråga om sekunder. Jag hörde på Erik Johanssons röst att han var skärrad men samtidigt bestämd.

– Nu Gunilla, om vi ska kunna rädda dina pengar.

Jag vet inte hur jag bar mig åt men på något sätt lyckades jag logga in med mitt bank-id samtidigt som jag hörde Erik Johanssons uppmuntrande ord blandade med fraser på engelska. Och sedan blev det tyst. Länge. Till slut var Erik Johanssons röst där igen.

Lugnare nu.

– Vet du Gunilla, jag tror vi klarade det! Vi får vänta något dygn men jag tror transaktionen gått tillbaka.

Jag kände på mig att något var fel

Sedan avslutade han samtalet snabbt och vi la på. Jag lutade mig tillbaka, gick ut i köket och drack ett glas vatten. Vad var det som hände egentligen? Det var som att tröttheten bara föll över mig, alla timmar av missad sömn sedan Bengt gick bort gjorde sig plötsligt påminda och jag närmast ragglade bort till sängen. Jag drog en filt över mig och precis innan jag somnade var det som en röst kallade mig.

– Nej, Gunilla, nej nej!

När jag vaknade två timmar senare var det med känslan av att något var fel men utan att jag förstod vad. Vad var det som hände egentligen? Hur kunde det komma sig att mina pengar höll på att hamna på ett konto i en utländsk bank? Instinktivt loggade jag in på banken för att kolla mitt saldo. Chocken var total och jag satte mig bara och skrek rakt ut. Det konto där jag hade mina besparingar var tomt. Helt tomt. Inte ett öre kvar. Då, först då, förstod jag att jag hade blivit lurad.

Jag darrade så att jag knappt kunde hålla telefonen när jag ringde upp Jonas och hur vi tog oss ned till polisstationen har jag inget minne av. Polisen som tog upp anmälan var mycket förstående och sympatisk och jag förstod att det inte var första gången som de fick in ärenden som mitt. Jag fick hjälp av polisen att ta kontakt med min bank som förstås också var bestörta över det som hänt. Men felet var förstås mitt eget och ingen annans. Så många gånger som jag läst att man inte ska lämna ut sitt bank-id till någon så gjorde jag ändå det utan att tänka.

Polisutredningen pågår

Polisen förklarade att bedragarna kunde haft ögonen på mig länge och att mannen som hjälpte mig när jag tappade ut min handväska kanske var inblandad i det hela. Tyvärr har bankens övervakningskameror inte kunnat identifiera honom. Det inträffade också i en period när jag var extra bräcklig och hade tankarna på annat håll.

Nu har det gått ett halvår och utredningen pågår fortfarande. Jag vet inte om jag kommer att få tillbaka mina pengar men polisen har informerat mig om att de har stora förhoppningar om att lösa det hela. Som tur var hade jag pengar i fonder som jag nu fått ta av för att klara mig ekonomiskt.

Men händelsen har satt djupa spår och jag känner att jag har svårt att lita på folk. Jag har lärt mig en läxa och fått betala ett högt pris. Men en sak är säker. Jag kommer aldrig mer att lämna ut mitt bank-id när någon ringer och frågar efter det.

Gunilla