Jag och min sambo blev för två månader sedan ägare till världens bästa Duffy, en gatuhund från Irland. Duffy är en blandning mellan labrador och bordercollie och uppskattas vara runt fem år (fast hon verkar betydligt yngre till sättet). Hon är en otroligt glad och kelsjuk hund, vars svans ständigt viftar.
Men till det stora problemet: hon ser andra hundar ute på promenaderna blir hon helt vild och okontaktbar. Hon studsar upp och ner och skäller som besatt. Det är nästintill omöjligt att lugna henne innan hunden försvunnit utom synhåll.
På grund av detta blir promenaderna inte roliga eftersom vi, såväl husse och matte som hund, hela tiden går och spanar efter andra hundar.
Vi arbetar med Duffy men det är inte lätt. Just nu ligger hon här på mattan tillsammans med min mammas snälla hund Gusten. Med honom är det inga problem för henne att umgås, dock skällde och hoppade hon såklart när de träffades första gången.
Genomsnälle Gusten fick till slut nog och morrade åt henne och skällde ifrån och nu är hon lugn med honom.
För några veckor sedan var vi i hundgården. Plötsligt kommer en liten terrier förbi utanför, en bit bort. Duffy blir galen, skäller och studsar och springer i sin framfart rakt in i min sambo (som trillar och stukar tummen). Sedan lyckas Duffy med full kraft att studsa över staketet till rastgården och rusar fram till terriern och dennes matte som skriker för full hals. Duffy är snabbt över terriern och brottar ner den. Jag får panik och blir handlingsförlamad. Min sambo kastar sig över staketet och lyckas få bort Duffy från den vettskrämda hunden.
Det var väldigt otäckt och den stackars ägaren var riktigt skärrad men ändå förstående på något sätt. Hennes förra hund blev ihjälbiten av en hund och var ju såklart extra rädd nu. Folk som hört och sett eländet kommer springande för att se att allt är okej.
Tyvärr har detta ju bidragit till att vi inte längre kan ha Duffy lös i
rastgården (enda stället vi haft henne lös på, om vi bortser från djupt in i skogen i Sollentuna utanför Stockholm där hon sprungit med Gusten).
Det kan räcka med att hon ser en hund på 50 meter för att hon ska sätta igång att skälla och hoppa. Det är så trist och jobbigt att hon beter sig så här. Inomhus är hon ju världens underbaraste och lugnaste.
Vad ska vi göra?
Har du erfarenhet av sådana här hundar där det har gått att få lugn på dem och ändra deras djupt inrotade beteende? Duffy blir ju okontaktbar när hon sätter igång… Vi måste få veta om det är lönt att fortsätta arbeta med henne eller om problemet ligger för djupt…
Vi behöver hjälp, för att orka fortsätta med Duffy!
Tacksam för svar!
Därefter flyttade vi träningen till brukshundklubben. Vi började i ett hörn av klubbens område och jobbade på samma sätt. Sedan tog vi oss allt närmare och närmare andra hundar. Till sist kunde vi gå kurser med honom och det gick alldeles utmärkt. Och det är precis vad jag tycker att du ska göra! Kontakta brukshundklubben på din ort och lägg fram problemet, samt be om tips på lämplig kurs! En erfaren instruktör kan hjälpa dig att lösa problemet! Med sådana här hundar är det jätteviktigt att jobba, jobba och jobba! Det är viktigt att de får uppgifter att lösa och det kan du ge hunden genom att gå kurs och träna lydnadsmoment. Men också genom att träna spår eller sök. Allt detta kan du få hjälp med i brukshundklubben. En annan möjlighet är att ta kontakt med någon utbildad problemlösare, t ex en av IMMIS hundpsykologer, som kan analysera problemet och lägga upp en utbildningsplan för dig och hunden. Kolla den här hemsidan: http://www.immi.nu/ – klicka på knappen Sök medlem, så får du upp en Sverigekarta där du kan klicka i närheten av där du bor och se vilka hundpsykologer som finns i närheten.
Hälsningar
Hasse
