Kan vår arga terrier bli lugnare?

Vi har en terrier som är 8 år gammal. Han har ett växlande humör. Veckovis är han sällskaplig och kontaktsökande, men vissa perioder blir han morrig och aggressiv, vilket kan leda till utfall (han biter mot fötterna). Vi har märkt att denna period oftast sammanfaller med mens hos kvinnliga medlemmar av familjen eller om han får människomat! Perioden strax efter att han har fått t ex kött är han helt som zombi och okontaktbar.

Vi försöker att ge honom endast hundmat, som han äter sparsamt. Han är kastrerad sedan ett år tillbaka på grund av sin aggressivitet och humörsvängningar i samband med att andra tikar i kvarteret löpt. Detta har sedan en tid lugnat sig. Han brukar vakta sin mat och morrar åt alla som kommer i närheten.

Vi känner oss inte trygga och de upprepade attackerna har fått oss att fundera över om vi borde avliva honom – men innan dess vill vi ta reda på om det finns medicin eller annat som kan dämpa aggressiviteten.

Hos en del terrier finns en genetisk benägenhet att visa det vi uppfattar som dåligt humör. Det beror på tidigare avel för att få fram en ettrig och envis gryt- eller råtthund. Idag är de flesta terrier ämnade till lagom stora sällskapshundar och aveln styrs därefter.

Hos vissa individer dyker tyvärr det småtjuriga humöret fram någon gång emellanåt.

Du berättar att han blir beteendeförändrad i samband med köttintag. Ni bör kontrollera med blodprov så att hans lever fungerar ordentligt och att andra organ är i sin ordning. Hundar med missbildningar i leverns blodkärl kan bli “förgiftade” efter proteinrika måltider och uppvisa olika symtom.

Om det blir aktuellt att försöka dämpa hans aggressionsutbrott med medicinering är det viktigt att han är frisk för övrigt.

Det är bra att ni kastrerat honom. Det är ofta en förutsättning för att kunna hantera aggressionsproblem hos hanhundar.

Sök kontakt med en smådjursveterinär som är intresserad av beteendemedicin. Om ni inte hittar någon sjukdom via blodprover, och om medicinering inte ger önskat resultat håller jag med om att en avlivning är en sorglig, men bra utväg. Finns det barn eller andra i familjen som riskerar att skadas, eller som blivit rädda för hunden, är alltid avlivning att föredra. Det skall vara trevligt att ha hund. Ingen i en familj skall behöva vara rädd att mötas av våld, vare sig från djur eller människor.