– Nu jäklar ska jag leka!
När Bengt Carlbinder gick i pension vid 61 års ålder fick han äntligen tid att på heltid ägna sig åt det som låg honom allra varmast om hjärtat: att bygga miniatyrmodeller av gamla lantbruksmaskiner.
– Efter att ha jobbat som en galning i många år gick jag i pension lite för tidigt. Jag sa: ’Om någon kommer hit och vill ha hjälp så kan de dra åt helskotta! Nu har jag har gjort rätt för mig och nu gör jag vad jag vill!’.
Efter hårt arbete i många år – inom bland annat lantbruk, skola, sjukvård och som långtradarchaufför – kände han så att det var dags.
– Ja, jag tänkte, att det är bäst att passa på, man vet ju inte hur länge man lever!
Modellbyggande minst en timme om dagen
Nu har det gått 30 år sedan Bengts pensionering. Han har hunnit bygga ihop runt 35–40 veteranmodeller – och än har han inte tappat glöden. Snart 91 år och han ägnar fortfarande åtminstone någon timme varje dag åt modellbyggandet. Varifrån det inre drivet kommer, det vet han inte riktigt.
– Ja det är väl en kortslutning … hehe! Inspirationen kommer hela tiden. Jag har alltid tyckt det är kul med design och form. Jag har alltid minst ett par modeller på gång, samtidigt.
Sedan 1988 bor Bengt Carbinder och hans hustru Iréne här, strax utanför Västerfärnebo, Västmanland, i ett hus vackert beläget intill sjön Hörendesjön och Svartån.
De visar in i köket och rummet innanför. På hyllor, fönsterbrädor, på köksbordet, och på diskbänken – överallt står här små skulpturer och skalenliga modeller. Det är främst traktorer, plogar, slåttermaskiner från traktoriseringens guldålder 1930–50. Alla är de små tekniska underverk, med fungerande mekanik i såväl styrning som bromsar, fjädrande sits och tank och kylare som kan fyllas. Detaljerna är minutiösa – någon traktor har vindrutetorkare eller monterade snökedjor, en annan har en utförlig instrumentbräda eller en verktygslåda med tillhörande små hammare och diverse skiftnycklar under det lilla locket. Och det är aldrig någon brist på idéer, menar Bengt:
– När jag jobbar på en modell tänker jag ofta samtidigt på hur jag kan förbättra en annan.
Traktormodeller på utställning
Och varken Bengt – eller Iréne – ligger på latsidan. I helgen som gick har lastade de tillsammans in ett urval av Bengts modeller i bilen för att delta i en utställning på Munktellmuseet i Eskilstuna. Visst tar det på krafterna att stå på en mässa eller utställning en hel dag, och några av modellerna väger också runt 10 kilo, säger Bengt som dragit på sig en besvärlig hosta på kuppen efter allt prat.
Men Bengt har svårt att låta bli – det är ju kul att än en gång få visa upp maskinerna för andra motorfantaster och modellnördar.
Intresset för lantbruksmaskiner fick han redan som mycket liten pojk.
– Pappa var bonde, så jag var nästan född på en traktor. När jag var fem år kom jag på hur jag kunde koppla ihop några spakar för tändningen på pappas amerikanska traktor, så att den började blåsa ut rökringar..!
Gjorde första traktormodellen som 11-åring
Själva modellbyggandet började dock med ett feltramp i gymnastiken. Som 11-åring gjorde Bengt illa foten och fick gå hem och kurera sig.
– Medan klasskamraterna var ute och åkte bob, låg jag där hela vinterlovet som en idiot, uttråkad i min ensamhet. Då plockade jag fram en låda med skräp, med plåtbitar, tändstickor och bråte, och började bygga, säger Bengt och demonstrerar en liten modell monterad på en platta med några andra miniatyrskapelser.
– Det här blev min första traktormodell, av pappas Case med gengas. Och den bara blev helt skalenlig.
Bengts första traktormodeller hade däck av järn, men blev inte tillräckligt bra, berättar han. Då kom han på en lysande idé: Att använda de små däcken från gamla reklamaskkoppar. Det är också dessa däck som avgjort den något udda skalan på 1:8,5, för alla hans modeller. Idag är dock askkopparna från Goodyear, Firestone, Gislaved och andra tillverkare svåra att få tag i, så numera gjuter Bengt alla däck själv, i silikonformar.
Lägger på rost
Ute på den frostbitna gårdsplan ligger verkstaden med allehanda plåtsaxar, tråd- och rörbitar, plåtar i olika tjocklek. Här knackas plåten, som är helt platt från början, för hand, böjs och bankas till chassin och sitsar.
Delarna svetsar Bengt ihop med en gassvets och målar och rostbehandlar dem därefter. Det vill säga, ett lager av rost läggs på det lilla fordonet på de rätta ställena, för att ge jordbruksmaskinerna sin autentiska patina. För Bengts modeller är inte blanka och tjusiga, utan är skavda, leriga och rostiga – precis som de såg ut förr, pinade av väder och vind ute på åkern. Det fanns ju inte precis några högtryckstvättar då, menar han och säger med bestämdhet i rösten:
– Jag vill visa traktorerna som de såg ut på riktigt förr, med lera, rost och skit. En blank och perfekt traktormodel, den är ju död!
Bengt har också en stor passion för bilar, flygplan och motorcyklar. Han pekar mot hyllan. Där står en elegant Cadillac i -54 års modell, som han monterat i ett halvt utförande mot en spegel, och som på så vis blir ”hel” i betraktarens ögon.
Minns detaljer
Iréne intygar att Bengt har ett utpräglat minne för detaljer. I stora delar av livet har han också tecknat och fotograferat bilar och andra fordon som får tjäna som stöd.
Många uppskattar Bengts skickliga handlag och sinne för detaljer och genom åren det har blivit en lång rad utställningar runt om i landet. Bengts små traktorer har blivit uppskattade priser på lantbrukstävlingar och köpts in av samlare eller mindre museum. Han har också varit en av de inbjudna till ”Nördkväll” på Tekniska museet i Stockholm.
Men inför sin första utställning var Bengt skeptisk.
– Det var 1993, en vän sa till mig att åka ner till Helsingborg där de skulle hålla VM i plöjning, och ställa ut mina modeller. Jag sa ’varför ska jag dit och skämma ut mig? Det kommer bli fiasko. Där är säkert bara elitplöjare som är intresserade av nya, blanka och perfekta maskiner’, berättar Bengt och fortsätter:
– Mina modeller var ju rostiga och leriga, jag kände att de nog inte skulle gilla det här. Men han tjatade på mig, så jag sa ’Jaja, jag kan väl bjuda på fiaskot då’ – och åkte.
Svetskurs på 10 minuter
Bengts modeller gjorde succé i Helsingborg. Och sedan dess har det blivit hela 5-6 utställningar per år, bara med uppehåll under pandemin.
– Under pandemin tappade jag lusten att gå ut och svetsa i verkstan. Då satt jag istället kvar här vid köksbordet och gjorde bilmodeller av kaviartuber och Karlsons klister…
Att svetsa lärde sig Bengt mest av en slump. Under sex år arbetade han själv som lantbrukare och behövde laga något, hans minns inte vad.
– Mannen på verkstan muttrade att han inte hade tid att hjälpa mig. Han sa ’Här har du svets, här har du tråd och plåt – och så gör du så här.’
Den tio minuter korta svetslektionen blev startskottet för Bengts skapande i vuxen ålder, inte bara för den första traktormodellen, utan också av lyktor, lampor och små gubbar som han sålde i en butik i Norrköping. Han fick också upp ögonen och lusten för att skapa konstnärliga skulpturer i järn, koppar och silver – något som också tog honom två gånger till den årliga utställningen på Liljevalchs vårsalong i Stockholm, 1979 och 1980.
Många nya projekt
På vintern är det kallt ute i verkstaden och en vikande balans i kroppen gör det lite besvärligt för Bengt att ta sig ut. Men han låter sig inte hindras. Hans ”nästa projekt” är alltid flera – en traktor som behöver nya skärmar eller nytt chassi, en bil som ska limmas ihop. Köksbordet har åter blivit arbetsyta. Här finns klistertuber, teckningar, plåtbitar. Intill står en prototyp av en grävare i papp, som snart ska ta form i plåt. Uppenbart är att Bengts barnasinne lever än, i allra högsta grad. Han utbrister:
– Jag tänker aldrig sluta leka!
Artikeln publicerades först hos Icakuriren
