Lilly, 40: “Mitt låga humör smittar av sig på min 6-åring”

Jag är en ensamstående mamma i 40-årsåldern med en son på 6 år. Jag älskar min son och vi har det fint tillsammans. Jag är en självständig och framgångsrik designer.

I mitt arbete har jag massor av energi och klarar nästan allt själv. Jag har mycket lätt att prata med främmande människor och blir alltid väl mottagen.

Det är ena sidan av mig. Den andra är den motsatta. Från min mamma har jag fått ett väldigt dåligt självförtroende. Jag är rädd och jag har lätt för att nedvärdera mig själv. Jag saknar tro på och mod för livet.

På ytan är jag en välfungerande person men innerst inne gnager osäkerhet och tvivel i mig. Jag lever därför samma liv som min mamma gjorde, isolerat. För mig är det lättare att sitta hemma och grubbla än att gå ut i världen och leva livet. Jag tycker helt enkelt inte att jag är bra nog.

---

LÄS ÄVEN: Johanna: Måste jag ha kontakt med min alkoholiserade pappa?

---

Jag tycker så synd om mig själv och samtidigt hatar jag mig själv för att jag slösar bort mitt liv på att vara så självömkande.

Jag har också så dåligt samvete inför min son. Han är så ledsen för att det bara är han och jag. Jag skulle så gärna vilja ge honom en större familj. Jag skulle vilja träffa en man, gärna en med många barn och en stor familj. Överhuvudtaget drömmer jag om familj och vänner, söndagar med middagar, skratt och lek i stora ljusa rum.

Jag märker att mitt låga humör smittar av sig på min son och det bekymrar mig. Utåt verkar mitt liv vara en framgångssaga men bakom fasaden är verkligheten så tråkig att jag inte vet hur länge jag står ut med den.

Har du ett råd till mig?

Lilly

Relationsexpert Vibeke Dorph svarar: Du plågar dig själv i onödan

Välkommen till klubben med människor som lägger allt för mycket tid på att plåga sig själva för att vi inte lever upp till våra egna förväntningar. Jag har själv varit där och faller ibland tillbaka i gamla fotspår. Då bombarderar jag mig med krav om att vara bättre än jag egentligen är. Samtidigt som jag jämför mig med alla andras perfekta liv.

Varför gör vi så här? Låt oss börja med dig. Du har ett eget företag, du klarar dig ekonomiskt, du har en son som du älskar och ömmar för. Du har kort sagt mycket bra i ditt liv och du klarar det formidabelt – ändå är det inte gott nog. Det borde finnas en pappa i familjen, det borde vara fest och glam och massor av människor i dina ljusa rum.

Jag känner igen den klagovisan, genom mig själv och andra. Var kommer den då ifrån? Är det inte så att vi nu lever i ett samhälle där vi vet mycket om varandra men egentligen inte känner varandra särskilt bra? Vi exponerar våra tjusiga liv på sociala medier och visar upp en perfekt yta.

---

LÄS ÄVEN: Fråga Vibeke: Min svärmor framställer sig alltid som ett offer

---

Man måste verkligen ha ett gott självförtroende om man inte påverkas av det. Och vem har det hela tiden? Inte jag. Därför har jag slutat använda sociala medier, jag vill ha mitt liv för mig själv. Det är inte ett flott slottsliv utan bara ett litet skjul där jag kan vara mig själv utan hela tiden bländas av andras glitter.

Jag vet inte om det är samma sak för dig men från ditt mejl kan jag se att du plågar dig själv i onödan. Kanske ska du börja med att tala med en präst eller en duktig psyko-log. Det kan ge dig en chans att lära känna dig själv så som du verkligen är och att våga visa den personen för andra.

Att lära känna sig själv på djupet är en lång och intressant process. Mycket mer intressant än att slösa tid på att nedvärdera sig själv och vilja vara någon annan än den man är.

Vibeke