För tre år sedan fick jag mitt andra barn, en fin liten kille. Sedan tidigare har jag en dotter som nu är 7 år. Hennes pappa bor utomlands och har aldrig visat något större intresse för henne. Hon har sorgligt nog ingen kontakt med honom. Förhållandet med min sons pappa har tyvärr också tagit slut och nu är jag en ensamstående mamma igen. Men min sons pappa engagerar sig i honom och faktiskt även i min dotter.
Han var en perfekt bonuspappa för henne och behandlar henne som sin egen dotter.
Problemet är hans föräldrar. De gör stor skillnad på barnen och är tydliga med vem som är äkta och oäkta barnbarn. Det skär i mitt hjärta när flickan kommer hem från dem och säger att det bara är hennes bror som får säga farmor. Själv måste hon kalla “farmor” vid hennes förnamn.
Det är också tydligt att lillebror får all uppmärksamhet medan min dotter mest är i vägen när barnen är hos farföräldrarna. Jag har självklart talat med min före detta man om detta och han har själv lagt märke till orättvisan och försökt ändra på det. Men han har inte lyckats.
Vad ska jag göra? Ska jag låta flickan stanna hemma för att hon ska slippa känna sig särbehandlad och bli ledsen? Just nu tror jag att hon inte riktigt förstår vad som händer. Hon känner bara att hennes farmor inte gillar henne.
Hanna
Relationsexpert Vibeke Dorph svarar: Försök ta reda på vad oviljan bottnar i
Jag tycker det är väldigt fint av din före detta man att han fortfarande betraktar och behandlar din dotter som sin egen, fast ni är skilda nu. Och jag tycker det är tråkigt att dina före detta svärföräldrar beter sig som de gör mot den lilla flickan.
Varför kan två vuxna människor som bor i ett rikt land inte göra plats för ett litet barn? Varför vill de inte släppa in henne i sina liv?
Med det sagt, kan du och din före detta man inte tvinga dem att bete sig som farföräldrar om de inte vill. Det är deras eget val. Det kan finnas många orsaker till det.
Kanske känns det onaturligt för dem att vara farföräldrar till ett barn som inte är deras biologiska barnbarn. Kanske är de sura på dig på grund av skilsmässan och låter det gå ut över ditt barn. Kanske klarar de inte av alla nya familjekonstellationer som finns nu. Det blir kanske kaos i huvudet på dem. Problemet är att deras beteende går ut över din lilla dotter.
Mitt råd är att ni inte låter flickan hälsa på “vi-vill-inte-vara-farmor-och-farfar”. Och försök att ta reda på vad deras ovilja bottnar i.
Det finns ingen lag som säger att de måste vara farmor och farfar till din dotter, så strunta i förebråelserna. Kanske är det bäst om ni släpper tanken på att de ska bete sig som farföräldrar. Om de kan förmå sig att bete sig som normala och snälla vuxna mot henne, räcker det kanske.
Under alla omständigheter, rensa luften. Kan eller vill de inte uppföra sig artigt och trevligt mot flickan, lägg ner projektet. Vill de inte, så vill de inte.
Vibeke
