Hur ska hantera min tonårsdotter?

Jag är en mamma med en dotter på 15 år. Hon struntar helt i mina regler och är med kompisar som jag inte gillar. Hon...

Jag är en mamma med en dotter på 15 år. Hon struntar helt i mina regler och är med kompisar som jag inte gillar. Hon är ute sent på nätterna och berättar aldrig för mig var hon har varit. Jag bryr mig “för mycket” tycker hon. När hon är själv med mig är hon jättesnäll, men när kompisarna är med är hon uppkäftig och dum mot mig. Jag känner mig inte värd något i hennes ögon.

 

Hennes pappa bryr sig inte om henne, så jag måste ta på mig allt och får ingen hjälp. Jag är rädd att socialen kommer att ta min dotter ifrån mig när hon är ute sent på nätterna. Jag vill att hon ska vara hemma vid 21-tiden när det är skola men det är hon sällan.

 

Hon går hos en kurator. I början fungerade det bra men inte nu längre. Nu är allt som det var innan hon började gå där. Det enda jag vill är att få tillbaka min snälla dotter innan det händer henne något. Jag känner att jag inte orkar längre.

Psykolog Liv Svirsky svarar:

Att oroa sig för sina tonårsbarn är oerhört pressande för de allra flesta föräldrar som förtvivlat söker efter sätt att komma tillrätta med situationen men inte sällan bemöts av ointresse eller negativa reaktioner från sina tonåringar. Tonåren är ju en period då det ofta stormar och många barn revolterar mot sina föräldrar och vuxenvärlden. En del av det kan med andra ord betraktas som normalt men för en del blir det helt enkelt för mycket och riskerar att gå över styr så att man faktiskt gör bäst i att söka professionell hjälp.

 

Du skriver att din dotter är jättesnäll när det bara är ni. Hur fungerar det att vid ett sådant tillfälle berätta för henne hur orolig du är? Kanske kan ni då prata tillsammans om vad det är hon gör när hon inte är hemma, vilka hon träffar, vad du oroar dig för och om ni kan hitta ett sätt att lösa detta som blir bra för båda. Lösningar kan till exempel vara att ni enas om vilka regler för hemkomsttider som ska gälla, när man ska höra av sig och hur ofta man får gå ut. För att ett sådant samtal ska bli så bra som möjligt kan det vara viktigt att tänka på att inte vara för anklagande utan faktiskt i första hand försöka berätta för din dotter hur du tänker och känner och vad du skulle önska.

 

Om du inte tror att det är möjligt för ett att prata på det sättet på egen hand kanske ni kan gå till någon professionell behandlare och få hjälp. Finns det till exempel någon möjlighet att du kan få följa med din dotter till den kurator hon träffar? Om det inte går kanske ni kan kontakta BUP eller ungdomsmottagningen där ni bor och söka hjälp där. Med tanke på hur jobbig den här situationen är för dig tycker jag att du också ska be om hjälp för egen del. Det kan vara skönt att få träffa någon som lyssnar på dina upplevelser som mamma och som kan hjälpa dig att hitta bra verktyg för hur du kan bemöta din dotter men också hantera all din egen oro och frustration över situationen.

 

Du skriver att du är rädd att socialtjänsten skulle ta din dotter ifrån dig. Det är en mycket allvarlig åtgärd som bara används i lägen då inget annat fungerar och barnet far illa. Finns det saker din dotter gör som är så allvarliga att det kan bli aktuellt tror du? I så fall kanske du ska överväga att själv kontakta socialtjänsten och be dem om hjälp med din dotter så att ni kan ingripa innan hon gör så allvarliga saker. Socialtjänsten har ju många andra insatser att vidta och kanske kan något vara aktuellt för er. I ett samtal med socialtjänsten kan du också få veta vad som gäller för att de ska omhänderta ett barn och om det är något som de överväger i ert fall.

Scroll to Top