Det skrivs och talas mycket om anorexia men nästan alltid talar man om tonåringar. Problemet är när det handlar om vuxna, för anorexia växer inte bort, och det skulle jag vilja ha hjälp med.
Min mans dotter är 45 år, hon har haft anorexia sedan tonåren, förmodligen på grund av att hennes mamma missbrukade alkohol, något hon senare dog av. Anorexian har kommit och gått i perioder, hon har haft en längre period på flera år då hon mått bra.
Nu har hon tyvärr sedan en tid fått ett återfall. Då blir hon fruktansvärt elak och besvärlig. Hon använder sin anorexia som känslomässig utpressning när hon vill ha något. Hennes man är så mjäkig att han låter henne hållas, detta gjorde även hennes pappa innan vi träffades.
Dottern har ersatt mycket av sitt missbruk av mat med att missbruka pengar, köper otroligt mycket kläder, skor med mera. Det gick bra med pappas pengar – men nu är det slut. Naturligtvis så är hon fruktansvärt arg på mig för detta, hon ser mig som en häxa. När hon äter kan hon vara riktigt trevlig i långa perioder.
Hon skäller på min man om sin barndom, att han inte skilde sig och så vidare. Min man blir väldigt ledsen, jag försöker trösta. När hon vet att vi ska göra något festligt försöker hon förstöra allt. Vi gifte oss i hemlighet på grund av detta.
Min man vill umgås med sina barnbarn, har fin kontakt med dem. Den yngste fyllde 20 för ett tag sedan och eftersom min man är 75 år och har svårt att gå bestämde vi med pojken att komma hit. Då blev mamman skogstokig och vrålade att vi måste komma för de skulle ha en jättefest. Min man blev oerhört ledsen, han kan ju inte hjälpa hur han mår. Vi fick skicka presenten då pojken inte vågade komma till oss.
Har du några råd? Jag är förtvivlad, hon har förstört så mycket men jag förstår samtidigt min man. Det är ju ändå hans dotter.
Ätstörningar är allvarliga tillstånd då de orsakar ett stort lidande både för den som är drabbad och för anhöriga. Precis som du skriver är ätstörningar inte bara något som drabbar unga människor utan det kan pågå upp i vuxen ålder och bättre perioder kan avlösas av perioder då den drabbade mår mycket sämre.
I ditt brev beskriver du en mycket svår situation som du ser orsakats av din mans dotters långvariga ätstörning. Den sortens allvarliga problembeteenden som du beskriver i ditt mejl såsom elakhet och missbruk av olika slag, är svåra att ge råd om i brev av det här slaget, i synnerhet om de är kopplade till en så allvarlig problematik.
Du skriver inte vilken vård din mans dotter hittills fått men med tanke på hur problematisk du upplever situationen skulle jag vilja uppmana er att undersöka möjligheten att hon får professionell hjälp för sina problem. Med bra vård brukar många kunna tillfriskna eller i alla fall bli mycket bättre i sin sjukdom. Kognitiv beteendeterapi (KBT) och Interpersonell terapi (IPT, då man huvudsakligen fokuserar på relationsproblem) har i forskningsstudier visat sig vara de behandlingsmetoder som är mest effektiva vid bulimi. Vid anorexi är resultaten mindre tydliga men ny forskning antyder att KBT kan vara effektivt även där.
Ett första steg är att tala med henne själv och höra vad hon tänker och vill. Om ni upplever att hon inte själv ser problemet kanske ni kan tala med hennes man och tillsammans med honom fundera över hur ni kan hjälpa henne på bästa sätt. Troligen är ni många i familjen som delar både oron och önskan om att hon ska må bättre. Om alla stöttar henne i att söka hjälp kanske hon själv ser att det vore bra med behandling.
Om din mans dotter får adekvat vård för att komma tillrätta med sina problem kommer troligen en del av de beteenden som du ser som problematiska att minska. Ibland, beroende på behandlingens inriktning och upplägg och på den drabbades önskningar, finns det möjligheten för anhöriga att vara en del i den pågående behandlingen. Om så sker i ert fall kan ni få råd både om hur ni bäst stöttar henne i hennes tillfrisknande och hur ni ska möta svåra situationer som kan uppstå.
Om hon inte vill gå i behandling eller om ni inte kan få vara en del av den skulle jag rekommendera dig och din man att själva kontakta en psykolog. Då kan ni utförligt beskriva hela situationen, alltifrån hur den ser ut idag och hur det utvecklats över tid till hur ni påverkas och vilka behandlingar som givits. Utifrån en så noggrann beskrivning kan ni förhoppningsvis få en del råd om hur ni kan hantera situationen så att den blir mindre svår för er.
