Min son har brutit all kontakt med mig. Frågan är hur jag ska klara att hantera sorgen och kunna leva vidare efter att ett älskat barn brutit all kontakt. Min son svarar varken på telefon, sms, mejl eller öppnar dörren när jag ringer på. Han vill inte prata med mig!
Han har vid ett tidigare tillfälle påstått att jag ljuger och intrigerar. Det känns som om en stor del av mitt hjärta är bortrivet. Jag lever i en tillvaro av tröstlös sorg, den svåraste och smärtsammaste i mitt liv.
Hur kan jag hitta vägen till försoning?
När ett barn tar avstånd väcker det väldigt starka känslor. Självklart. Då är det lätt att man fastnar i den destruktiva känslan av att vara oförstådd och sorgen tar överhand. I en sådan sorg är det också lätt hänt att man tycker synd om sig själv, går i försvar och blir handlingsförlamad.
Kruxet är inte att din son brutit kontakten utan det är att inse orsaken. Varför vill han inte ha kontakt? Han har sagt att han anser att du ljuger och intrigerar och får man höra sådant så ligger det i den mänskliga naturen att man går i försvar. Och går man i försvar – då ser man sällan sin egen del i konflikten.
Jag föreslår att du försöker tänka igenom vad som hänt. Vilka situationer har utlöst din sons agerande? Vem har sagt vad och vem har gjort vad? Försök att sätta dig själv utanför situationen och låtsas som om det är två helt andra människor det handlar om, för då blir det lättare att analysera. Kanske kommer du att inse att du har viss del i det som hänt.
Jag tror inte att ni kommer vidare i kontakten om ni inte lyckas få upp den knut som är orsak till sonens reaktion. Det fungerar sällan att bara låtsas som ingenting. Det brukar inte heller fungera om man känner sig och beter sig som ett oskyldigt offer, utan tvärtom brukar sådant trigga igång motparten ännu värre.
Alla vi människor gör fel ibland. Ofta utan att vi är riktigt medvetna om det. Ibland kan vår välvilja vara så stor att vi agerar tokigt och kanske lägger oss i sådant vi inte har med att göra eller visar en bristande respekt. Jag råder dig alltså att analysera situationen och din egen del i den, för att sedan tala om för sonen vad du kommit fram till.
Prata inte om din olycka över att han inte vill ha kontakt – utan prata rent konkret om det som hänt och varför du sagt eller agerat som du gjort och detta kan vara öppningen till en kommunikation er emellan. Känner sig sonen sårad, så kan det ta tid och allt du kan göra är att ge honom den tiden.
Låt honom förstå att du finns där och att han är välkommen att höra av sig. Lägg inte hela ditt liv och ditt välbefinnande i hans knä. Våra barn är viktiga och det bästa vi har, men samtidigt blir det inte riktigt sunt om vi tillskriver dem total betydelse. Då kan denna betydelse i sig bli en börda för ett barn att bära.
Det kan också vara så att din son har andra problem som han tampas med för tillfället och därför reagerar extra starkt. Fortsätt att initiera samtal men på ett kreativt sätt och ha tålamod.
