Jag är en 81-årig kvinna som är änka sedan 25 år och under dessa år har jag levt ensam. Inte trodde jag att jag någonsin skulle hitta kärlek igen.

Jag älskade min make högt och vi hade ett fint äktenskap. Jag har fem vuxna barn, som alla har god utbildning och lever bra liv, och många barnbarn som jag har bra kontakt med. För tre år sedan, när jag var på en resa till Italien, mötte jag en man och detta utvecklades till kärlek. Han är 74 år gammal och det kan tyckas att han är alltför ung men man får betänka att jag är helt frisk och vid mycket god vigör. Jag motionerar dagligen, cyklar och kör bil, läser böcker, deltar i bokcirklar och läser spanska. Jag är en aktiv person och det har jag alltid varit.

Mannen är skild sedan han var i 50-årsåldern. Han är pensionerad polis. Våra intressen är likartade och vi har det mycket trevligt tillsammans. Ju mer tiden gått, desto mer av den tillbringar vi tillsammans. Vi gör resor, lagar mat och äter tillsammans. Vi går på teater och konserter och trivs mycket bra ihop. Nu har vi kommit fram till beslutet att flytta samman. Eftersom vi tillbringar så gott som all tid gemensamt, så känner vi att vi lika väl kan bo på heltid under samma tak och på så sätt ta hand om varandra och spara in lite pengar på en hyra som kan användas till annat.

På min födelsedag i somras berättade jag detta för alla mina barn och jag trodde i min enfald att de skulle önska lycka till men det blev precis tvärtom. Ett av barnen var tveksamt men de andra fyra var emot mycket bestämt. De menade att jag kanske blir lurad och sol-och-vårad eftersom mannen är yngre. De känner honom och de har träffat honom flera gånger och då har det verkat som om de haft trevligt.

Det här sliter väldigt mycket på mig. Jag vill gärna leva på heltid med den man jag har det bra tillsammans med men jag vill inte bli ovän med mina barn, som betyder allt. Så snälla Ingrid, vad ska jag göra? Hur gör man i en sådan här situation?

Familjerådgivare Ingrid Winterhof svarar:

Jag vill börja med att gratulera. Så roligt att du hittat en ny kärlek och en ny vän. I din ålder är inte detta allomgivet. Jag kan bara gissa mig till varför barnen reagerar negativt och det kan bero på att du faktiskt levt ensam i 25 år och barnen har helt enkelt vant sig vid din status som singel. Att mamma plötsligt ska bli sambo kan kanske tyckas lite överväldigande. Kanske känner de sig också lite extra beskyddande gentemot dig, just för att du levt ensam så pass länge. Att mannen är sju år yngre gör honom inte per automatik till en sol-och-vårare och personligen anser jag att en man på 74 och en frisk och pigg kvinna på 81 låter som en perfekt match. Barnens reaktion kan ha varit ett utslag av överraskning och förvåning och när de får lite distans och hinner smälta informationen så leder det förhoppningsvis till att de ändrar inställning.

Vad du kan göra i övrigt är att ta ett samtal med dina barn och förklara din ståndpunkt och dina känslor. Samtidigt får barnen en möjlighet att ge ord åt sin oro och ni kan ha en kommunikation kring det hela. En praktisk åtgärd är naturligtvis att ni skriver ett samboavtal. Har ni juridiskt bindande dokument som gör det omöjligt att bli sol-och-vårad – då kanske barnen mjuknar.

Generellt så fungerar det bäst om vuxna barn och föräldrar har en sund respekt och tillit till varandra. Likaså en tro på att parterna klarar sitt eget liv och sina egna beslut på ett bra sätt. Låt inte barnens negativa inställning ta för stor plats. Vid 81 års ålder är man vuxen nog att fatta egna beslut.

Familjerådgivaren