Kommer han någonsin att våga vara nära?

Jag har sedan fem år haft ett till och från-förhållande. Mannen i fråga har gått tre år i terapi – hypnosterapi, gruppterapi och även enskilt på manscentrum. Han adopterades som liten av mammans syster. Han försökte lära känna mamman som vuxen men hon ville inte veta av honom.

Han har svårt för närhet och jag känner inte att han är engagerad när jag pratar med honom. Jag känner nästan aldrig att det jag säger “faller i god jord” och när han frågar något så låter det tillrättalagt och tillgjort. Han pratar nästan aldrig om sitt innersta utan bara om ytliga praktiska saker, utom när det gäller honom själv och om han är ledsen över något. Då gråter han floder, men det är det enda han visar.

Jag känner inte att han delar min glädje om jag gjort något roligt eller är glad över något. Har jag problem är han väldigt ointresserad. Vi har alltid umgåtts hemma hos mig, aldrig hos honom, och när jag påpekat det så säger han att det är mycket hemtrevligare hos mig. Det känns som att han bara fördriver tiden utan att tillföra något i relationen. Det känns om jag får dra hela lasset i förhållandet men nu har jag tröttnat och sagt att jag inte vill träffa honom och har inte gjort det på över en månad.

Jag mår bra när jag inte träffar honom men saknar honom trots allt. Han har bra egenskaper också förstås, är snäll, hjälpsam och pålitlig, men det är ju inte allt. Kommer han någonsin att få så bra självkänsla att han inte förstör relationen som han gör nu med att bete sig konstigt eller säga dumma saker? Kommer han att våga vara nära eller är det inget att hoppas på utan bara att försöka gå vidare?

När en människa är trasig och jobbar på att bli hel så tar det tid. Det är en lång process som din vän går igenom och det är inte självklart att han någonsin kommer i hamn. Det måste du ta med i beräkningen. Det är inte heller givet att hans beteende till hundra procent handlar om hans tidiga upplevelser utan det kan också handla om personlighetsdrag och erfarenheter genom livet.

Väntar du på att han ska förändras och bli mer sådan du vill ha honom – då tycker jag att du ska sluta vänta. Visst kan en människa förändras och utvecklas men själva kärnan som är personligheten finns alltid kvar. Genom terapi får man insikt och redskap för att skapa viss förändring men som regel är det små steg och en person som av naturen är sluten och introvert förvandlas inte till en öppen och extrovert motsats.

Jag får intryck av att relationen är mer destruktiv än positiv för dig. Du mår inte bra av mannens problem med närhet, du upplever honom som oengagerad, självcentrerad och att du får dra hela lasset. Detta innebär att du bränner massor av energi och får väldigt lite tillbaka. Vad du får tillbaka är hans hjälpsamhet och pålitlighet och då måste du fråga dig själv om detta räcker för att du ska må bra i förhållandet.

Alla människor har såväl positiva som negativa sidor. Lever man i en relation så bör de positiva sidorna överväga och de negativa vara av sådan art att man står ut med dem utan att det “kostar” för mycket. Jag tycker att du ska analysera situationen som den ser ut just nu och fatta ett beslut i detta. Att tänka framåt och att tänka på en förändring som kanske ska ske känns inte riktigt meningsfullt eftersom förändringen kanske aldrig sker.