Hur ska jag lösa konflikten med min dotter?

Jag har ett problem som jag inte kan lösa själv. Jag och min vuxna dotter som är 36 år har svårt för att komma överens. Hur jag än försöker så blir det gräl och konflikter. Jag upplever dottern som aggressiv och hon har mycket agg till mig som jag inte förstår. Hon drar gärna upp gammalt som jag tycker man ska lägga bakom sig.
 Hon vill inte komma hem till mig med barnen, det vill säga mina barn-barn, som är 2 och 5 år gamla eftersom hon säger att de inte får röra sig fritt. De får röra sig men de är vilda barn och min dotter har ingen riktig kontroll över dem. Jag tycker att man har rätt att tala om att somliga saker inte får röras. Jag är rädd om mitt hem och om mina saker och vill inte att barnbarnen ska ha sönder någonting. Jag försöker säga detta till dottern, men hon blir aggressiv och lyssnar inte.
 En annan sak vi grälat om är när hon ber mig sitta barnvakt. Dottern är ensamstående med barnen efter sin skilsmässa och varannan vecka går hon på en kvällskurs. Hon har bett mig att passa barnen. Jag har sagt att det gör jag. Och jag kräver ingenting betalt mer än att hon ska betala bensinkostnaden för mig när jag kör fram och tillbaka som jag räknar blir 100 kronor. Dottern tycker det är snålt av mig och tycker inte att hon ska betala detta. Jag anser att hon kan vara glad eftersom det nu bara gäller bensinen. Om hon anlitat någon annan barnvakt hade hon fått betala för barnvaktskostnaden.
 Jag undrar om det är normalt att en 2-åring sover i förälderns säng. Dot-terns yngsta flicka sover varenda natt i sin mammas säng, och jag säger åt min dotter att hon ska sluta med detta för annars blir det problem längre fram och dottern menar att jag inte har med det att göra.
 Men som mamma och mormor får man lov att ha åsikter, eller hur? Jag vill gärna vara min dotter till stöd och hjälp på olika sätt men det är som hon inte värdesätter detta utan blir arg istället när jag försöker hjälpa till. Hon har alltid varit på det viset att hon velat bestämma och vi har haft konflikter av och till sedan hon var i tonåren. Som barn var hon snäll, duktig och skötsam både i skolan och med annat.
 Vi hade för inte så länge sedan ett annat gräl. Min dotter hade mött en man och tagit hem honom så att han hade fått träffa barnen och med barnbarnens bästa för ögonen så anser jag att detta inte var en klok handling. Man kan inte dra hem okända karlar till barnen på det sättet. Det far barn inte bra av. När jag talade om detta för dottern så small hon på luren i örat på mig och när jag nästa gång försökte prata med henne om det blev hon aggressiv och sade att jag inte hade med det att göra.
 Men mina barnbarns bästa anser jag att jag har med att göra. Om bara min dotter velat lyssna lite och inte varit så arg, så tror jag att vi hade kunnat ha en bra relation. Nu undrar jag vem som har rätt och vem som har fel?

Det finns bara en bra specialist på barn – och det är deras föräldrar. Som mor eller farförälder får man helt enkelt ligga lågt och ha förtroende för att ens barn klarar av att hantera föräldrarollen på bästa sätt så länge allt sker inom det normala.

Att skriva sina vuxna barn på näsan hur deras barn ska uppfostras leder bara till en sak, konflikt! Man får helt enkelt lära sig att känna av och inte leverera sina egna sanningar hur som helst. Du undrar om man inte får ha åsikter som mamma och mormor och visst får man ha det, men inte i tid och otid och åsikter som kan upplevas på ett kränkande sätt ska man helst försöka att svälja ner.

Vi som är mormor och farmor ska helt enkelt undvika att uppfostra våra vuxna barn. Istället ska vi försöka lita på dem och finnas där som ett stöd. Och jag förstår att det är ett stöd du vill vara och med ditt engagemang har du alla förutsättningar att lyckas i detta. Jag råder dig att tagga ner lite och försöka anta en lite lägre profil. Koncentrera dig på att se det positiva kring dottern och barnbarnen och påpeka detta i ord för dem. Att säga sådant som är upplyftande och kärleksfullt ger en positiv bekräftelse och skapar en bättre bas för ett bra umgänge.

Du undrar om det är normalt att en tvååring sover i föräldrarnas säng och det är helt normalt. Om föräldrarna tycker det är okej så är det också okej. Du ställer upp och passar barnbarnen mot bensinpengar och det är en helt rimlig begäran från din sida. Din dotter tycker att det är snålt av dig och hennes åsikt speglar lite av er relation. Det verkar som om ni hela tiden har en pågående kamp som säkert tröttar er båda.

Din fråga “vem har rätt och vem har fel?” visar tydligt den här kampen. Försök att bryta kampen enom att förändra din egen inställning så gott det låter sig göras. Det ligger mycket i devisen, att vill man förändra någon måste man börja med sig själv. Se det positiva, beröm, svälj ner de goda råden och vänta på att dottern ber om dem.