Mina vuxna döttrar kan inte skaffa egen lägenhet eftersom de inte har fasta jobb. Nu undrar jag om det är egoistiskt av mig att flytta och erbjuda dem att ha lägenheten kvar tills de kan skaffa något eget? Min 17-åriga dotter kommer givetvis att kunna bo med mig ändå och även vara hos sin pappa. Som det är nu träffar hon inte sin pappa så mycket men möjligheten finns.
Jag känner att mitt liv tar stopp om jag måste bo och leva så här tills de får något jobb. Att detta känns egoistiskt beror väl på att det egentligen borde vara mina vuxna barn som flyttade från mig. Det hade känts lite mer naturligt.
Som regel gnisslar det i relationer där vuxna barn och föräldrar tvingas leva tillsammans, för naturen är ju så beskaffad att de unga ska ut i livet och stå på egna ben. Och sedan bygger man på en ny sorts relation där alla är vuxna och självgående.
Tycker dina döttrar att idén är okej så är det bara att tuta och köra. Skulle de sätta sig på tvären, så krävs det en del samtal er emellan där du ska använda din vuxna pondus för att genomdriva din egen flytt. Ha alltså inget dåligt samvete för att vara den som flyttar.
