Mitt liv har blivit en fälla!

Jag är 22 år. När jag var 19 år gifte jag mig med min kusin. Han var också 19 och jag hade känt honom länge. Vi lekte som små. Vi var kära i tonåren och föräldrarna tyckte att det lämpade sig bra att vi gifte oss.

Första året var bra. Vi var mycket hemma och tog tillsammans hand om hem, mat och städning. Sen började mannen gå ut mycket med kompisar på kaféer. Han var arbetslös då. Efter en tid slutade han tala om vart han gick.

Jag har fått vara hemma hela tiden och det har varit mycket gräl. Mest om varför jag inte blivit gravid. Jag vet inte varför, men känner mig frisk. Men just nu är det bra att jag inte blivit gravid.
Jag umgås inte mycket med mina vänner eftersom min man inte tycker att det är lämpligt sällskap för mig. Men de är trevliga och snälla.

Min syster är 21 och inte gift och jag kan bli avundsjuk på livet hon har. Hon bor ensam i en lägenhet och kan gå ut med kompisar. Hon arbetar och kan resa och ha ett bra liv. Jag arbetade på en förskola men min man tyckte att jag skulle sluta eftersom vi snabbt skulle ha barn. Nu blev det inte så och dagarna är långa och mycket ensamma.

Jag är tveksam över mitt liv som det nu blivit – att bara se på tv och gå ensam hemma, laga mat och städa. Jag vågar inte skiljas, för då skulle mina föräldrar bli mycket besvikna och ledsna. Min och min mans familjer är som en stor familj. Det är mycket svårt och jag ångrar att jag hamnat här. Det är som en fälla.

Jag försöker ofta prata med min man om detta men han blir bara irriterad och går iväg. Vad ska jag göra? Jag varken kan eller vill ha mitt liv så här.

Ja, du har onekligen hamnat i en svår situation. Med facit i hand vet du själv att du var alldeles för ung för att gifta dig och du hade behövt ha din frihet längre och göra sådant som unga människor gör. Som din syster.

Visserligen är du gift nu, men det innebär inte att du är livegen. Du är en fri människa och du har ansvar för ditt liv och din framtid och du är skyldig dig själv att göra val i livet som får dig att må bra och utvecklas.

Din man kan bestämma över dig bara om du tillåter honom att göra det. Du är fri att söka arbete, att studera, att umgås med dina vänner och att göra allt sådant som ingår i ett värdigt och normalt liv.

Visserligen lever du i en situation som innebär att du får ta strid för att göra det du vill, men det är en strid som jag tror att du måste ta. Det handlar om din livsglädje och ditt människovärde – det är en strid som måste utkämpas.

Du har försökt att prata med din man men han lyssnar inte utan reser sig och går. Ditt nästa drag bör då bli att du utan din mans accepterande börjar återerövra ditt liv – att du träffar de vänner du vill träffa och söker arbete. Du har rätt till ditt liv och det är ju inga konstigheter du begär.

Du kan inte fortsätta att leva i ett förhållande där du vantrivs bara för att göra dina föräldrar till viljes. Fungerar det inte – då tycker jag absolut att du ska skiljas och ha en tro på att dina föräldrar trots allt vill att du ska vara lycklig och må bra.

De konflikter som kommer i samband med en skilsmässa, de konflikterna får du helt enkelt ta. Jag hoppas att du har vänner som du kan prata med och få stöd av.