Jag och min sambo håller ordning och reda inomhus såväl som utomhus i trädgården. Bor man som vi vill man att det ska vara snyggt så att man inte får skämmas inför grannarna. Om en trädgård förfaller påverkar detta hela området. Det har för det mesta varit bra grannar här som varit skötsamma och tagit hand om hus och trädgård.
Men för en tid sedan flyttade ett yngre par med fem barn in i området. De bor i en bostad med tre rum. Kanske finns det regler som säger att man inte får bo så trångt när man är sju personer i familjen? De har en stor hund som brukar gå lös och visserligen brukar den inte gå utanför tomten, men det kan hända om barn lockar på den för att de vill klappa. Hunden verkar ganska vänlig, men det är obehagligt eftersom den är stor och man kan aldrig lita till hundra procent på en hund.
Två tonåringar i familjen kör moped och det är ideligen ett hemskt ljud av detta körande fram och tillbaka. Jag var där och sa ifrån och då sa fadern att han skulle tala med sina barn. Efter det lugnade det ner sig lite. Men åkandet förekommer trots allt och det är irriterande när man vill ha lugn och ro och sitta i trädgården.
De har planterat ängsblommor i gräset som de låter växa och så har de odlingar på gräsmattan där de planterat morötter och liknande. Familjen är inte svensk. Det är möjligt att man gör så i deras hemland, men i ett sådant område som vi lever i och med liten trädgård, så ser det inte så värst trevligt ut.
Deras små barn är högljudda när de är ute och leker och de springer mycket fram och tillbaka. Nog för att man förstår att barn måste få leka och höras, men lite måtta får det ändå vara, med hänsyn till oss som är äldre och behöver lite lugnt och ro. Jag föreslog barnen att de kunde leka på lekplatsen istället för den allmänna gräsplätten på området. Då kom barnens fader hem till mig och var arg för att jag förbjudit barnen att leka på gräsmattan. Jag hade inte förbjudit utan föreslagit lekplatsen och det är stor skillnad.
Nu har allting accelererat så pass att jag inte låtsas om familjen när jag ser dem. Det är så sorgligt och tråkigt att det blivit så här. Egentligen är de säkert bra folk, men de passar inte i ett sådant här område. Men jag är rädd att någon i familjen kanske ska ställa till förtret för mig på något sätt.
Andra vi känner i området håller med oss men vill inte öppet ta parti när jag föreslog att vi skulle gå samman med en skrivelse mot familjen. Nu skriver jag till dig som en sista utväg och hoppas att du kan hjälpa med goda råd.
En del bostadsbolag sätter egna gränser för hur många personer som får bo i deras lägenheter. Det finns ofta också normer om hur bostäderna och trägårdarna ska skötas. Man har som regel viss acceptans gentemot avvikelser, men tillåter samtidigt inte direkt förfall. I detta får du lita på ditt bostadsbolag. Anser de att en bostad missköts så vidtar de åtgärder. De övriga grannarna vill inte öppet ta parti och problemet är alltså ditt och din sambos.
Ibland kan det vara svårt att veta var gränsen går mellan oreda och varierad smak och då tänker jag på dina grannars trädgård. Ofta är det ju väldigt likriktat i ett sådant område som du bor i och jag förstår om grannarna sticker ut som odlar morötter och ängsgräs. Men detta är kanske inte så viktigt när det kommer till kritan? Irriterar man sig på en sak brukar mer följa i spåret och det dyker upp nya ting som är irriterande.
Vad jag ser som det största problemet är den låsning som blivit mellan dig och grannföräldrarna. Att du inte låtsas om dem när ni möts ute och att det har nästan blivit som ett kallt krig er emellan. Det här sliter på dig och det sliter säkert på grannarna också. Du har tidigare pratat med fa-dern i familjen. Han lyssnade när du klagade på mopedåkningen och det gav ju gott resultat. Det blev mindre åkande, men då störde du dig på att det åktes alls.
Lever man i ett område med andra människor, med barn och ungdomar och olika familjekonstellationer – då tror jag att man måste ha en höjd to-leranströskel. Riktigt tyst och lugnt kan man inte räkna med att få det i ett sådant område.
Ingenting kommer att bli bra om inte du och föräldrarna i grannfamiljen pratar med varandra. Jag föreslår att du tar initiativ och bjuder in dem på en kopp fika och ber att ni ska prata igenom allt det trista som hänt. Tänk efter noga före, så att du inte ställer orimliga krav och var beredd att bjuda på det som du känner att du kan bjuda på.
Ibland måste man välja sina krig. Tala om att du uppfattar dem som bra människor och att du uppskattade pappans försök att få ner mopedåkan-det. Ska ett samtal bära frukt måste man både ta och ge. Det fungerar inte att vara negativ och bara ställa krav. Tala om att du far illa av den dåliga stämning som blivit mellan er.
Fråga familjen om de har några lös-ningar. Det kan bli ett bra samtal som slipar av de vassaste kanterna. Om det inte fungerar kanske det är bättre att du själv funderar på att flytta. Att gå omkring dagligen och må dåligt och irritera sig är inte bra, varken för kropp eller själ.
