Nu ångrar jag det valet och vill bo hos mamma men jag vet inte hur jag ska kunna det. Pappa brukar säga att det är han och jag mot världen och bara jag tänker på att flytta mår jag dåligt. Han skulle bli så ensam och har inga kompisar och är dessutom förtidspensionerad.
Jag är ofta hos mamma men vill inte prata med henne om detta eftersom de inte är bra vänner och jag vill inte lämna ut pappa. Jag är 16 år och vill helst bo själv men det kan jag inte eftersom jag går i skolan.
Vad ska jag göra, tycker du? Säg inte att jag ska prata med kuratorn på skolan för det försökte jag för ett år sedan och då ringde hon till mamma och berättade vad jag sagt, så det blev bråk på grund av det.
Bland det värsta som kan hända är när de två människor som man älskar mest och är beroende av blir ovänner. En del gör som din pappa och tar sitt barn till sin “förtrogna” och det är varken rätt eller bra. Istället skulle han prata med en kompis eller en terapeut. Genom att säga/visa att han mår dåligt så binder han dig till sig på ett sätt som inte är sunt. Det är barnen som ska vara beroende av föräldrarna och inte tvärtom. En förälder ska aldrig göra sitt barn till sin bästa vän – eftersom barnet behöver en vuxen förälder att känna sig trygg med och inte fler kompisar. När din pappa säger att det är du och han mot världen, då försöker han binda dig hårdare till sig på ett sätt som inte är juste.
Du är 16 år och har hela gymnasietiden framför dig. Att flytta till eget boende kan kännas som en enkel lösning på problemen för då slipper du såra din pappa. Men vad du egentligen vill är ju att flytta hem till din mamma och problemet är då att pappa blir sårad. Och vet du vad ? Det är helt okej om han blir sårad. Han är en vuxen man och han måste ta tag i sitt eget liv och sina egna problem. Du har inga skyldigheter alls vad det gäller din pappa och det är viktigt att du förstår detta.
Från början flyttade du till honom eftersom han hade problem och svårt att klara sig på egen hand. Alltså har du tagit hand om din pappa under ett år. Nu är det dags att du börjar ta hand om dig själv istället och leva som en vanlig tonårsgrabb. Behöver din pappa hjälp på grund av fysisk eller mental sjukdom så finns det annan, professionell hjälp som han kan få. Känns det svårt att berätta beslutet för din pappa så be din mamma eller någon annan vuxen om hjälp. Självklart kan du fortsätta hälsa på din pappa och förhoppningsvis kan ni bygga upp en bättre relation så småningom.
Det är tråkigt att höra att skolkuratorn missbrukade ditt förtroende och att detta gav dig ytterligare problem. När jag pratar med barn/ungdomar så brukar jag alltid sanktionera hos dem att jag skulle behöva prata med föräldrarna – för ibland kan detta faktiskt vara nödvändigt. Men då går jag först igenom med barnet vad som ska sägas och inte sägas så att ingenting kommer som en överraskning.
Förhoppningsvis finns det någon annan vuxen omkring dig som du kan prata med och få stöd av. Kanske en lärare? Kanske en kompis förälder som du har bra kontakt med? Inte för att de ska hjälpa dig att lösa problemen utan mest för att det kan kännas tryggt och bra att få stöd av en vuxen i en svår situation.
