Hur får jag exmaken att försvinna ur våra liv?

Jag skilde mig från mina tre barns far på 1980-talet. Han hade misshandlat både mig och barnen under många år, både fysiskt och psykiskt. Efter skilsmässan fick jag även veta att han förgripit sig sexuellt på vår dotter. Hon har sedan många år helt brutit kontakten med sin far. Pojkarna har haft kontakt till och från.

Min före detta man har alltid haft mer eller mindre psykopatiska drag. Efter ytterligare två korta relationer flyttade han tillbaka till sitt hemland. Han har aldrig accepterat vår skilsmässa utan kontaktat mig upprepade gånger under dessa år, vilket varit väldigt besvärande.

På senare tid har han intensifierat sina kontakter, ringer och skriver brev och har synpunkter på allt. Han lägger sig i pojkarnas val av partner och eftersom en av dem lever tillsammans med en man, bombarderar han både sönerna och mig med “goda råd” om hur sonen ska “omvändas”.

Mina söner orkar inte med honom och avskyr honom för vad han gjort deras syster. Samtidigt har de dåligt samvete av att inte svara på hans brev eller telefonsamtal. Han skriver alltid att han älskar dem, tänder ett ljus och ber för dem.

Han skriver att han vill bjuda mig på semester och erbjuder sig att skicka pengar till både mig och sönerna, vilket vi naturligtvis avböjer. Det är väldigt enerverande och jag vill slippa denna kontakt. Men jag har inte hjärta att i klartext be honom försvinna ur våra liv. Han verkar så ensam och är ju trots allt mina barns far även om han i sanningens namn förverkat den rätten.

Jag tycker synd om honom trots allt ont han gjort. Samtidigt mår jag dåligt varje gång han hör av sig och önskar ibland att han vore död. Vad råder du mig till?

Att leva i efterdyningarna av ett dåligt äktenskap i över 20 år är inget att rekommendera. Särskilt inte ett äktenskap som varit kantat av våld, misshandel och sexuella övergrepp.

Jag vet inte vilken kultur din exman kommer ifrån men det finns kulturer där man anser sig fortfarande vara gift även om man gått igenom en svensk juridiskt gällande skilsmässa. Eller så kan det handla om att mannen inte mentalt kunnat släppa familjen utan har ett hopp om återförening.

I somliga kulturer är det ju också en nesa om kvinnan initierar skilsmässa. Ska det skiljas så ska det vara mannen som tar initiativet. Men samtidigt vill jag inte lägga hela skulden på mannen. Du skriver att du inte har hjärta att i klartext be honom försvinna ur era liv och här faller du tungt på eget grepp. Du tycker synd om honom och du sätter inte ner foten. Och eftersom du inte är tydlig så kan du (i mannens värld) ge honom hintar om att en fortsatt gemenskap är möjlig.

Vill du inte ha kontakt med honom så måste du vara tydlig och bestämd. Du måste tala om för honom att du vill att han ska försvinna ur ditt liv. Dock ska du vara noga med att säga ditt liv och inte barnens. Din dotter har helt tagit avstånd, så där är saken klar. Eftersom ni skildes på 80-talet så är ju pojkarna vuxna idag och jag föreslår att de fattar sina egna beslut och för sin egen talan gentemot sin pappa.

Du bör alltså fokusera på att fatta ditt eget personliga beslut om hur du vill att kontakten med din exman ska se ut och sedan agera därefter.