Hur kommer vi ur grannosämjan?

Jag är en person som tycker att jag alltid kommit överens med människor omkring mig och har aldrig haft några ovänner. Tills nu. Jag har en grannfru som är ensamstående mamma och som har en stor hund som ideligen skäller och stör. Och barnen är högljudda och skrikiga och allting går rakt genom väggarna och stör väldigt mycket.

Jag har försökt ignorera ljuden men det är svårt. Jag pratade med kvinnan när jag träffade henne i svalen och sade som det var, att hennes familj är störande högljudd och att hunden ofta skäller. Då blev hon mycket förargad och sade att barn måste få röra sig och att hunden också måste få finnas och att han var barnens vän. Om det inte passade mig så kunde jag flytta till ett ålderdomshem! Hon var riktigt otrevlig och jag svarade henne inte utan fortsatte gå mot mitt håll.

Nu är det så, att vi inte hälsar på varandra och det känns som om flera i huset vet om vad som hänt. Jag har också pratat med några av grannarna men det verkar bara vara jag som är störd av familjens högljuddhet. Nu i efterhand så kan jag märka att det är lite tystare under mig och hunden skäller inte lika mycket men jag vet inte om det beror på att jag sagt ifrån. Jag tycker det är olustigt att kvinnan ska vara arg på mig och likaledes är det olustigt att ha en ovän i samma trapp.

Kära familjerådgivaren, hur gör jag för att bryta den ovänskap som nu blossat upp. Jag är beredd att ta på mig en del av det som hänt men jag vet inte hur jag ska agera. Jag behöver verkligen lite handfasta tips.

Vi människor är olika känsliga för ljud och vad en kan uppfatta som störande är knappt ens märkbart för någon annan. I ett flerfamiljshus är det av självklara skäl mer liv och rörelse än i eget hus.

Tänk dig en sådan situation att din grannkvinna ofta försöker tysta ner både barn och hund och är väl medveten om att det ibland kan bli lite högljutt. Så träffar hon dig i svalen och du klagar på oväsendet. Din irritation är uppenbar. Hur reagerar kvinnan? Jo, hon går i försvar. Pang direkt. Så fungerar vi människor nämligen.

Säkert försöker hon hålla efter familjen så att oväsendet ska bli minimalt men hon gör det inte med glädje – precis som att det också är utan glädje som du konstaterar att det blivit lugnare. Det är inte roligt att som grannar ha ett horn i sidan till varandra.

Jag tycker att du ska knacka på hennes dörr. Om det känns naturligt för dig kan du ha med en liten försoningsgåva – en bukett tulpaner eller en godispåse till barnen – men det är ingen nödvändighet.

Är du generös och tar på dig din del av orsaken till konflikten så tror jag att grannkvinnan kommer att reagera positivt. Du kan till exempel säga att du ber om ursäkt, att du inte menade så illa som det lät när ni råkades i svalen, att du tänkt mycket på det här och att du inte vill ha ovänskap.

Kan du ta initiativ och bjuda på detta – så grundar du för ett bra samtal er emellan och som förhoppningsvis leder till att ni framöver i all vänskap kan växla några ord när ni råkas. Dessutom kan detta initiativ leda till att det blir lite lugnare i grannlägenheten och att de ljud som trots allt hörs, kanske inte stör dig lika mycket.