Nu har jag fått veta att detta förhållande pågick i sex år bakom ryggen på såväl mig som hennes make. När jag uppdagade allting försökte min man först ljuga men jag hade ju bevis i form av sms som hon skickat honom. Sedan erkände han, men menade att relationen enbart var av sexuell art. Som om det skulle kännas bättre!
Jag och min make har inte haft sex alls under de här åren och det har berott på att han inte velat utan avfärdat mig när jag tagit initiativ. Han har skyllt på oförmåga och jag har försökt vara förstående. Nu när jag vet att han haft sex med henne – så känner jag en oresonlig ilska. Jag är både arg och ledsen.
Kvinnan som han varit otrogen med fortsätter sitt liv som vanligt med sin man och hon vill inte skiljas. Själv reagerade jag starkt och krävde att min man skulle lämna huset omgående och jag skickade in skilsmässohandlingar och vet att jag aldrig kommer att leva med honom igen.
Min man vill komma tillbaka och lovar bot och bättring men jag kan inte förlåta. Hans syster har dessutom lagt sig i det hela och anser att jag överreagerar. Jag har bett henne sköta sitt, så sköter jag mitt.
Nu skulle jag gärna vilja ha en professionell åsikt. Är jag oresonlig? Överreagerar jag? Hur ska jag komma vidare i mitt liv? Kommer jag någonsin över min bitterhet?
När man blir utsatt för ett trauma så som du blivit, då hamnar man i ett kristillstånd och det tar det tid för själen att läka. Denna tid ska man ge sig själv. I en kris inträder allra först en chock. Somliga reagerar genom att bli apatiska och andra genom att gråta och skrika ut sin smärta.
När nästa fas inträder inser man vidden av det som hänt. Man försöker ofta hitta en mening och frågar sig själv “varför”. Vi använder oss av olika försvarsmekanismer som att till exempel undertrycka och inte öppet visa vad vi känner. Eller att projicera och försöka hitta någon/något annat att lägga skulden på. I den fasen är det vanligt med regression, att man går tillbaka till ett barnsligt beteende och vill att någon annan ska ta över ansvaret. I det skedet kan det också bli aktuellt med för mycket tabletter eller alkohol.
Så småningom kommer man till bearbetnings och nyorienteringsfasen och då börjar solen så smått lysa igen. Det som hänt upptar inte all ens tid längre utan man börjar kunna se framåt, man intresserar sig för annat och man fortsätter sitt liv. Ärret av det som hänt finns alltid kvar men det bleknar allteftersom tiden går. Bitterhet är ett destruktivt tillstånd för den drabbade och i takt med själens läkning brukar den blekna bort.
De allra flesta går igenom dessa faser nästan per automatik men ibland hänger det upp sig och man kommer inte vidare. Då behöver man professionell hjälp i form av samtalsterapi.
Det låter som om du kommit en bit på väg och du är klar över att du vill skiljas. Mitt råd till dig är att du pratar med dina vänner eller anhöriga och på så sätt får ur dig alla känslor. Man kan bli tjatig och upprepande men det är normalt och det får vännerna helt enkelt stå ut med.
Försök att ha din tid inplanerad med arbete och fritidsintressen. Ju mer egen tid man har, desto mer grubblar man. Sätt dig själv i fokus och lev gärna ut dina drömmar, som att till exempel göra en resa, få massage eller börja med en ny hobby. Tiden arbetar för dig på ett positivt sätt och även om du inte glömmer den oförrätt du varit utsatt för så läker såren och lämnar kvar ett ärr som du kan leva med utan större problem.
