I samma veva arbetade jag i perioder utomlands, vilket bidrog till att vi inte kunde träffas särskilt ofta. Jag gifte om mig och levde med en kvinna som inte accepterade mina barn. Därför dog umgänget ut mellan mig och barnen. Jag orkade helt enkelt inte ta ideliga strider kring barnen och deras besök.
När fan blir gammal blir han religiös, sägs det, och nu när jag är frånskild igen inser jag vad det är jag har missat. Jag har låtit mina barn glida ifrån mig och det ångrar jag. Nyligen ringde jag barnens mamma, men hennes åsikt var att om jag nu har hållit mig borta så länge kunde jag fortsätta med det. Hon anser inte att barnen behöver mig och de är dessutom nästan är vuxna.
Jag har inte vågat ringa flickorna. Kanske för att jag är rädd för ett nej eller för att de bara ska stänga av mobilen när de hör vem det är. Kanske är det så som mitt ex säger, att det är lugnast om jag låter bli att kontakta dem. Jag vet faktiskt inte. Råd och tips kring detta tas tacksamt emot.
När du ringde deras mamma reagerade hon genom att avvisa dig – och det är ju en slags “återbetalning” på ditt eget svek. Någonting annat tror jag inte att du egentligen förväntade dig.
Men du ska absolut inte nöja dig med detta. Självklart ska du kontakta dina barn. Du bör ärligt och tydligt ta på dig skulden för att ni inte haft någon kontakt och vara lika tydlig med att du ångrar dig och att du vill återknyta kontakten. Det kan säkert bli väldigt känslomässigt turbulent på vägen, men det är någonting som du måste gå igenom.
Även om barnen har accepterat att inte ha någon kontakt med sin pappa brukar det ändå finnas en längtan i hjärterötterna efter den förälder som är frånvarande. Ha tålamod och var så klok du bara kan. Gå försiktigt fram, men ge dig inte om du stöter på problem. När barnen var små tog du den för tillfället enklaste vägen och den här gången bör du visa att du har blivit klokare och att du inte ger upp så lätt. Försök att ha lite fingertoppskänsla.
