Egentligen har jag inget intresse alls för barnbarnen. Det låter väldigt egoistiskt men jag kan ju inte bara komma in i en familj och börja “älska” alla och förvänta att de ska göra likadant med mig. Jag har försökt förklara detta för honom. Jag är inte så barnkär av mig och har ingen lust och gå på kalas och fira barnbarnen. Det kan han göra själv och det gjorde han innan jag kom in i hans liv. Hur ska jag säga detta på fint sätt utan att han ska ta illa vid sig?
Jag kommer bra överens med hans barn utom en av döttrarna. Hon är över 40 år och det var först för några år sedan han fick kontakt med henne. Första gången vi träffades pratade jag knappt med henne. Andra gången började hon krama och pussa mig på kinden och tala om hur mycket hon tyckte om mig. Det är bara lite för mycket!
Jag älskar honom och vi har det jättebra tillsammans. Bara jag kan få honom att förstå mig.
Du skriver att ni är tillsammans, men då förutsätter jag att ni inte är sambo. Jag vill ge rådet att ni ordentligt pratar igenom det här innan ni flyttar samman. Tycker du det är mycket aktivitet kring mannens barnbarn nu, så kommer du att inse att det blir betydligt mer om ni väljer att leva tillsammans. Då kommer det förmodligen inte bara att handla om födelsedagskalas utan barn och barnbarn vill komma hem och hälsa på sin morfar då och då. Bor man nära varandra blir det säkert en hel del “spring” i tid och otid – vilket många uppskattar och andra inte.
Man kan inte tvinga sig att älska någon – men man kan göra avtal som känns rimliga för båda parter. Ska det fungera bör man mötas halvvägs. Även om du inte är barnkär så kanske du kan tänka dig att träffa barnbarnen vid vissa tillfällen och vid andra tillfällen umgås din vän ensam med dem.
Ett tips är att du ger ungarna en chans för även barn är individer och vem vet, med tiden kanske det växer fram en relation mellan er. Man måste inte älska – det räcker gott med respekt och vänlighet.
Hans nytillkomna vuxna dotter har ju nyss fått en pappa och då kan det bli mycket känslor inom henne som ger utlopp i att hon pussas och kramas, kanske för att det ligger i hennes natur med fysisk beröring eller för att hon är glad över sin nya “familj”.
Du undrar hur du på ett “fint” sätt ska framföra till din vän att du inte vill ta del i hans barn och barnbarns liv – och här finns det ingen magi att ta till. Du bör helt enkelt sätta dig ner med din vän och öppet och ärligt tala igenom situationen. Därifrån kan ni förhoppningsvis föra diskussionen vidare och komma fram till gemensamma beslut.
