Jag orkar snart inte med min dotter!

Min dotter är 4 år och föddes med syrebrist. Jag är nu rädd att detta medförde att hon skadades på något sätt. Från det att hon var sju månader har hon varit våldsam mot andra människor och det har inte blivit bättre utan snarare sämre under vissa perioder.

Hon är väldigt smart och framåt med det mesta, men klarar inte av sociala sam-manhang utan blir våldsam och slåss när hon får ett nej eller inte får bestämma i en lek. Jag kontaktade BUP (barnpsykiatrisk klinik) för två år sedan men de vill vänta ett år till innan de gör en utredning.

Igår hade vi ett fruktansvärt bråk igen. Hon slåss, spottar och säger att hon ska döda mig. Jag orkar snart inte mer. Jag har ansökt om stödfamilj på socialen, men de kan inte göra något på flera månader. Hur ska jag stå ut?

Jag vill inte behöva lämna bort henne för att orka med mina andra två barn. Jag vill bara ha ett lugnt familjeliv. Vart kan jag mer vända mig för att få hjälp? Har kontakt med BUP, barnavårdscentralen, dagis och socialen, men känner ändå inte att jag blir tagen på allvar.

Jag förstår att situationen hemma hos dig är tuff. Ett barn som är aggressivt och som inte kan hantera motgång ställer hela familjelivet på sin spets och i synnerhet när det också finns syskon som ska få synas och ta plats.

Du har vänt dig till alla instanser och bett om hjälp och det är faktiskt snudd på katastrof att du inte fått någon form av stöd. Situationen är svår inte bara för er övriga i familjen utan med all säkerhet för flickan själv också. Vad din dotters be-teende beror på är omöjligt att säga – och det behövs en utredning för att klargöra detta.

Börja om från ruta ett igen och kontakta BUP. Insistera på att de MÅSTE ge dig tid för ett samtal. Må så vara att de inte utreder din dotter på ytterligare ett år – men en samtalstid ska de kunna ge dig.

Kontakta socialtjänsten på din kommun och kontrollera vilka möjligheter de har att hjälpa dig med stödjande samtal. Du har ansökt om stödfamilj och detta ska snart tas upp men det känns inte som om enbart stödfamilj löser själva problemet utan det ger dig enbart en andningspaus. Det kan i och för sig vara skönt men det viktiga är hur flickan egentligen mår och hur du och din familj ska förhålla er till situationerna som uppstår.

Under tiden som du trycker på och är envis, så bör du försöka att använda ditt eget nätverk så aktivt du kan. Kanske du kan använda syskon, vänner eller föräld-rar som avlastning emellanåt.