Är det jag som är otacksam?

Vi har en gård på landet. Här är mycket att göra och det känns som semester att vara här. Det tycker också våra goda vänner, en familj med tre vuxna personer, som är mycket välkomna. Men var ska vi sätta gränserna? Denna fråga gäller såväl ekonomisk gästfrihet som utnyttjande av tjänster.

Då de kommer bor de här under några dygn över en helg men det kan också handla om hela semesterveckor. Visst är det trevligt att ha dem här men ibland känner jag att det är allt för ofta under lång tid. Min man och jag får då aldrig någon stund för oss själva. Då de är här känns det som om vi är som ett “pensionat” med gratis kost och logi. Vi står för alla kostnader. De bjuder inte ens på en glass eller något annat vid utflykter utan handlar då endast till sig själva.

Mannen hjälper till med olika sysslor på och kring gården. Han anser sig därmed göra rätt för sig, det vill säga som gratis arbetskraft. Hans fru däremot ställer aldrig upp utan går iväg på skogspromenader med mera, vilket jag aldrig har tid att göra då de är här. Om hon gör något så kan det vara att ta hand om disken då vi har ätit gemensamt, men inte att förbereda och laga maten eller något annat.

Aldrig har de med sig något ätbart eller annat som kan bidra till hushållet. Däremot snickrar mannen vissa saker hemma hos sig till oss. Materialet har dock inte kostat honom något.

Att frågan nu ställts på sin spets beror på att de nyligen skulle komma hit. Vi hade storhandlat mat för tusentals kronor men glömt komplettera med mjölk. Därför bad jag dem att köpa med sig sju liter mjölk. De svarade med att jag skulle betala mjölken eftersom de hade bensinkostnader för åtta mil och att vi borde vara tacksamma för gratis arbetskraft. Det hela slutade med att de uteblev. Detta är ledsamt då vi har varit mycket goda vänner i över tio år.

En sak är klar och det är att de flesta människor värderar sina egna insatser väldigt högt och inte alltid i relevans till verkligheten. Mannen som kommer på besök hjälper till med sysslor på gården och snickrar. Kanske att han i tankarna räknar ut hur stor timlön ni hade fått betala någon annan som han genom sitt arbete hjälpt er att spara in.

Om man hårddrar det hela så kanske mannen och hans familj anser att det är de som drar det tyngsta ekonomiska lasset genom sina tjänster och bara får en bråkdel tillbaka i form av mat, boende etc.

Du och din familj känner precis tvärtom. Att det är ni som blir utnyttjade. Att vännerna visar sin snålaste sida och inte ens bjuder på glass. Att det tjafsas om inköp av lite mjölk. Och detta händer för att ni från början inte kommunicerat med varandra. Så enkelt är det.

Redan i starten borde ni ha gjort klart det ekonomiska genom att “värdera” vännernas arbete och genom att “värdera” det ni bjuder på och enats om vad som är rimligt. Nu har det gått så långt att ni antagligen känner er utsatta på båda håll och det är svårare att ta tag i det samtal som måste bli nästa steg.

Tycker ni om era vänner och vill fortsätta umgås med dem, så kan inte detta ske utan att ni pratar igenom det som hänt, varför det hänt och hur ni ska kunna undvika att det händer igen. Tjänster och gentjänster är bland det svåraste som finns och i synnerhet vänner emellan. Någon millimeterrättvisa är omöjligt att uppnå. Jag hoppas att det ska lösa sig.