Jag är 22 år och har flyttat hemifrån för snart två år sedan. Ungefär vid samma tid råkade mina föräldrar ut för en bilolycka där mamma skadade nacken. Sedan dess har hon haft smärtor och det kommer förmodligen aldrig att bli riktigt bra.
Efter olyckan vändes mycket upp och ner. Kort efter olyckan konfirmerades min syster. Min morfar och mammas syskon kom inte hem till oss då, eftersom de tyckte att mamma skulle vila. Men mamma kunde inte förlåta morfar och nu pratar hon illa om honom.
Detta har sårat mig djupt, och jag har återtagit kontakten med morfar eftersom han betyder något speciellt för mig. Detta vet mamma om och ogillar.
För en tid sedan sa mamma till pappa, och inför mina syskon, att hon vill skiljas. Men pappa vill inte. Han har fortfarande känslor för henne men mamma anser att han är värd någon bättre person, som inte har smärtor. Detta oroar mina syskon som bor hemma.
Jag har sagt till mamma att inte prata om skilsmässa med mina syskon innan alla papper är inlämnade. Jag har även lugnt påpekat att de bör gå i familjeterapi. Men mamma vägrar. Jag anser även att hon bör prata med en psykolog för att höja sitt självförtroende. Men hon vägrar det också. Mina föräldrar pratar inte om problemen och mamma ger intryck av att hon inte tänker göra det eftersom det “inte är lönt”.
Vi bråkar ofta när jag försöker hitta en lösning och jag mår inte bra av detta. En vän säger till mig att jag ska släppa det men jag kan inte riktigt göra det. Är rädd att det ska trötta ut mina vänner. Hur ska jag lösa problemet med mamma?
Familjerådgivare Ingrid Winterhof svarar:
Jag känner verkligen med dig och förstår att din situationen är väldigt jobbig. Du vill alla väl, såväl dina syskon som dina föräldrar och du sliter och jobbar för att försöka att räta upp en svår situation. Jag tror att du är en person som tar på dig ett stort ansvar och det är på både gott och ont.
Din mamma och din morfar hade en konflikt – och du agerade helt rätt. Du fortsatte kontakten med din morfar trots att mamma blev sur – och det gjorde du som sagt alldeles rätt i. Det är fel av föräldrar, och fel av vem som helst, att dra in andra människor i sin konflikt och tvinga dem att ta parti.
Jag önskar att du kan försöka se konflikten mellan dina föräldrar på samma sätt. Som deras konflikt. Den roll du hade när du bodde hemma tror jag att du tagit med dig i flytten och det kan vara dags att du gör en förändring. För att du själv ska orka och må bra råder jag dig att du också mentalt försöker lämna problemen kvar därhemma och överlåta dem till dina föräldrar.
Att en familjemedlem försöker vara medlare brukar inte fungera, oavsett hur kloka råd man ger. Istället finns det en risk att man hamnar i en situation där man tvingas välja sida, även om man egentligen inte vill.
Fortsätt att umgås med dina föräldrar men på ett mer positivt sätt och låt bli att prata om deras bekymmer. Undvik att ta emot förtroenden från någon av dem som berör den andra föräldern. Inte heller dina syskons mående kan du bära på dina axlar, men du kan vara deras ventil i den mån du orkar och lyssna på dem och ge råd utifrån deras bästa.
Och vem vet… När dina föräldrar inte kan vända sig till dig längre inser de kanske att det är hög tid att prata en familjerådgivare eller någon annan professionell person.
