Jag är en 51-årig kvinna som skilde mig efter ett 18-årigt äktenskap år 2005. Det var ett destruktivt äktenskap med ständig otrohet från min mans sida, och bägge drack mycket alkohol.
Vi var och är bägge högpresterande i våra respektive yrken och har inga ekonomiska eller sociala problem. Vi är också föräldrar till en 11-årig pojke som vi adopterade när han var bebis.
Idag är jag helnykterist, duktig i mitt arbete och förlovad med en ny, jämnårig man som gör allt för mig. Han skulle inte drömma om att vara otrogen.
Jag har tät kontakt med min exman och kan aldrig glömma honom trots att han har gjort mig så illa. Det känns som om jag fortfarande är hans kvinna och mitt nya förhållande känns inte att vara på riktigt. Jag får samvetskval att jag har varit dum och elak mot min exman och glömmer allt illa som han har gjort mig.
Jag har inte vågat tala om att jag har en ny man, utan går på något sätt och hoppas på att det ska bli vi igen. Förnuftsmässigt vet jag att det inte blir så. Jag tror inte att han vill ha mig tillbaka heller.
Hur ska jag göra för att släppa taget och leva ett nytt liv med min nya kärlek? Det låter inte klokt när jag beskriver problemet här, men det är allvar för mig.
Familjerådgivare Ingrid Winterhof svarar:
Det är inget ovanligt problem du beskriver –svårigheten att släppa sin gamla partner för att gå vidare i sitt liv.
Du har levt med en man som varit otrogen och som därigenom sårat dig en hel del och självkänslan kan ha fått sig en känga. På det omedvetna planet kanske du fortfarande kämpar om hans kärlek och den yttersta bekräftelsen från honom – som du under era år tillsammans aldrig fick.
Ibland kan vi hitta förklaringar på egna beteenden om vi ser tillbaka på vår barndom och uppväxt. Hade vi till exempel en förälder som aldrig bekräftade oss, så går vi vidare i livet med ett stort bekräftelsebehov och har en tendens att söka oss till partners som påminner om den där föräldern som aldrig gav det vi behövde. Vilket innebär att vi kämpar och kämpar och hur vi än försöker så lyckas det inte. Bekräftelsen uteblir om igen eftersom man valt en partner som inte har förmåga att ge den. Och självkänslan dalar ytterligare. Man upprepar ett destruktivt mönster. Med en svag självkänsla är det lätt att överdriva en jag-stark persons betydelse.
Det kan också vara så att du inte bearbetade förhållandet till exmaken klart innan du gick in i ett nytt förhållande. Att alltför snabbt gå från en relation till en annan brukar inte funka särskilt bra. Man behöver egen tid för insikter, för att bearbeta och sörja klart och för att landa i sig själv.
Du har tät kontakt med exmaken och kanske är det dags att dra ner på den kontakten? Du bör också ställa frågan till dig själv om du verkligen är redo och om du hyser de rätta känslorna till den nya mannen. Kanske du skulle må bra av en timeout i förhållandet och bara fokusera på dig själv.
