Jag är en ensamstående mamma på 45 år, som under de senaste femton åren själv har uppfostrat två killar som nu är 22 och 19 år. Och man kan gott säga att jag fick ta allt ansvar även när jag var gift.
Det har varit fruktansvärt tufft med en frånvarande far som endast hört av sig för att ställa till problem och djävulskap. Han håller fortfarande på med spydiga sms, elaka brev med nedvärderande påhopp om mig. Så fort han får tillfälle angriper han! Han har aldrig ställt upp och stöttat barnen under deras uppväxt utan snarare tryckt ner dem mentalt.
Nu har vår yngste son fått en allvarlig sjukdom och behöver verkligen all stöttning. Vi vet ej hur utgången blir, så därför tog jag kontakt med pappan. Men tyvärr så lade han bara på luren! Varför beter han sig så här? Det är ju hans barn!
Killen som är sjuk mår ännu sämre av detta. Som om han inte hade nog med att brottas med sin sjukdom. Och hur ska jag bete mig för att orka med? Jag bröt ihop när beskedet om sonens sjukdom kom och blev sjukskriven en tid.
Allt är kaos just nu. Jag vill bara ha ett huvud att luta emot när det stormar. Jag har några väninnor som lyssnar och även en mor, men vill ej lasta på dem för mycket. Har gått och pratat med en kurator men vad hjälper det på natten när ångesten kryper på? Hur kan jag ta oss alla tre igenom detta?
Familjerådgivare Ingrid Winterhof svarar:
När ett barn blir allvarligt sjukt händer det hemska som vi föräldrar alltid är så rädda för. Det spelar ingen roll om barnet är 9 eller 19 år som i ditt fall. En allvarlig sjukdom med oviss utgång innebär att vi föräldrar tappar all kontroll. Vi blir oerhört sårbara och hamnar i kris.
Att på egen hand bära både sig själv och två barn genom en kris är näst intill omöjligt. Du behöver allt stöd och all hjälp du kan få. Att du vänt dig till kurator är bra och även om du kanske tycker att stödet inte är tillräckligt, så råder jag dig att fortsätta dina samtal. Kuratorn kan ge dig en liten del av det du behöver. Dina vänner och din mamma kan vardera ge dig en annan liten del.
Kanske att det finns en anhörigförening i anslutning till den sjukdom som din son drabbats av. I så fall råder jag dig att kontakta föreningen och se vad de kan erbjuda i fråga om stöd, information och kontakt med andra drabbade.
Du separerade från barnens pappa för femton år sedan och du beskriver en man som inte tagit ansvar för sina barn och som fortfarande efter alla år kränker dig via sms och på andra sätt. Han la på luren när du ringde honom och ett sådant avvisande i en svår stund är tufft att ta. Kanske att din son får bättre respons om han själv ringer upp sin pappa.
Det kan ju också vara så att pojkens pappa reagerade överilat och när verkligheten kring sonens sjukdom sjunkit in kanske han själv tar kontakt på nytt. Jag vill råda dig att inte lägga mer energi på en pappa som är ovillig och negativ till kontakt. Du behöver förvalta dina krafter på annat sätt.
