Min man mår inte bra psykiskt. Jag vill hjälpa honom på bästa sätt men vet inte hur. Vi har varit tillsammans i 23 år. Jag är 41 och han är snart 42 år. Vi har två tonåriga pojkar.
Det är för snart ett år sedan som han började må dåligt. Han sa att han inte kände sig nöjd med någonting. Det började med jobbet, där han har en chefsbefattning, men efter hand påverkades allt annat också. Han kände ett större behov av att få vara i fred, så jag försökte så gott jag kunde hålla mig undan hemma.
För två månader sedan skaffade han en lägenhet att bo i över veckorna, allt för att han ska få lugn och ro och kunna fundera på sin situation. Men på senaste tiden sover han oftare hemma för han trivs inte i lägenheten, säger han. Om han kunde vrida tillbaka klockan ett år skulle han göra det, säger han, för då var allt bra.
Han har gått till en psykolog i fyra månader. Först var det koncentrationsövningar och sedan yoga, men det har inte hjälpt mycket. Jag har föreslagit att han skulle resa till ett spa och vila upp sig men det har han inte tid med, säger han.
När jag sagt att han verkar deprimerad så håller han inte med. Det är bara att han inte vet vad han vill med någonting, säger han. Jag har föreslagit familjeterapi men det vill han inte. Han bara ber om ursäkt för att det blivit så här och att det är jobbigt att se mig olycklig.
Mycket av vår fysiska samvaro har försvunnit. Jag är rädd att han ska lämna mig. Att han hittat någon annan men det förnekar han. Ibland känns det som att han väljer att må så här.
Jag vet inte hur jag på bästa sätt ska kunna hjälpa honom. Ibland gråter jag och känner mig bara tom. Det känns som att stå och stampa på ett och samma ställe och att livet bara rinner iväg.
Familjerådgivare Ingrid Winterhof svarar:
Ditt brev berör mig verkligen och jag ser tydligt den nedåtgående spiral som du och din man befinner er i. I din iver att hjälpa honom och att försöka få ordning på ert liv, blir du nästan som en medberoende. Han odlar sitt psykiska illamående och du tar hand om det och alltsammans är på väg att växa er över huvudet.
Din man säger att han inte vet varför han mår dåligt men det kan vara en mitt-i-livet-kris. I en sådan medelålderkris brukar man stanna upp och betrakta sitt liv, hur det varit och hur det verkar se ut framöver. Reder man inte ut denna typ av kris kan man drabbas av depression och framförallt så fastnar man, vilket din man ser ut att ha gjort.
Jag får intryck av att allt i hemmet sker på mannens villkor och här måste du sannerligen sätta ner foten. Först och främst måste du se till så att du själv har ett bra liv och ägna dig åt aktiviteter och träffa människor som ger dig påfyllning och glädje. Du behöver dessutom någon att tala med som kan ge dig stöd i situationen och du ska inte tveka att själv anlita en terapeut. Du ska inte enbart fokusera på mannen och hans mående för då dras du själv allt djupare ner i destruktiviteten.
Möjligheten finns att en särskild händelse inträffat som fått honom att må dåligt och det kan mycket väl vara något han väljer att inte berätta för dig. Även om du älskar din man och vill hjälpa honom, så bör du känna in var dina egna gränser går och dra dem tydligt. Ställ inte upp på maken i alla lägen utan markera när du känner att han tangerar dina gränser. Bli inte som en mamma eller en terapeut för honom utan låt andra sköta en biten.
Jag ställer mig lite frågande till den psykologkontakt som din make har. Efter vad du beskriver så svarar han dåligt på terapin och kanske kan det vara läge att söka annan psykologkontakt med annat arbetssätt.
Framför allt så tror jag att ni två behöver gemensam terapi och ditt förslag om familjeterapi tycker jag att du ska driva igenom. Ni är två i situationen och ni är två som mår dåligt, så det handlar om ert gemensamma liv och inte bara om makens mående.
