Jag är gift sedan urminnes tider, har barn och underbara barnbarn. Nu är det så att min man och jag har slutat prata, har var sitt sovrum, och aldrig en klapp eller något kel överhuvud taget.
Jag retar mig mer och mer på honom. Han går omkring och rapar, fiser mitt framför mig och är allmänt osnygg. Han gör vad jag ber om men tar aldrig något eget initiativ. Han har ingen hobby och inga vänner, trädgården sköter han sporadiskt.
Nu vet jag inte om jag kan lämna honom eftersom jag inte tror att mina barn och barnbarn klarar av en separation. Hur gör man i mitt fall då vi inte kan prata med varandra överhuvudtaget? Vi blir inte osams utan vi går bara tysta. Det är total likgiltighet som råder.
Familjerådgivare Ingrid Winterhof svarar:
Jag ler lite av din beskrivning måste jag erkänna. Att ha en man som går omkring och rapar och fiser och som slutat anstränga sig är ingenting ovanligt, tråkigt nog. Det kan omsättas på oss kvinnor också och även om vi kanske inte rapar och fiser hämningslöst så kan vi vara respektlösa på andra sätt. Som du själv säger, så har ni varit gifta sedan urminnes tider och jag kan tänka mig att kärleken, och att jobba på den och bejaka den, försvunnit genom åren.
Många gamla äktenskap innehåller äkta kärlek även om man inte beter sig förälskat längre och en del i kärlekskärnan är att man visar varandra respekt.
I andra gamla äktenskap ser man par som lever nästan som bror och syster och det kan fungera om båda är nöjda med att ha det så.
Sedan finns det äktenskap som ditt, som spårat ur någonstans på vägen och man har utvecklats åt olika håll och plötsligt upptäcker man att man inte har någonting alls gemensamt, att man inte har roligt tillsammans, att man inte kan prata med varandra och att allt bara känns stendött.
Det är nästintill omöjligt att få liv i någonting som är dött och finns inte motivationen är det bara att inse att bättre än så här blir det inte.
Naturligtvis kan du bryta tystnaden och inbjuda din make till samtal. Du bör berätta hur du känner och hur du upplever situationen. Kanske kan du föreslå trevliga ting som ni kan ägna er åt och efterlysa lite mer initiativkraft hos honom. Fråga honom om han är nöjd eller vad han skulle vilja förändra.
Fungerar det inte, då är det upp till dig att fatta ett eget beslut. Antingen stannar du kvar i äktenskapet och försöker finna egna vägar till ett aktivt och positivt liv eller så beslutar du dig för skilsmässa.
Du ska inte överdriva dina barns och barnbarns känslor i samband med en skilsmässa. Barnen är vuxna och barnbarnen har tryggheten i sina föräldrar och jag har svårt att tänka mig att de inte skulle klara av en skilsmässa.
Du har ditt eget liv och din egen framtid att ta hänsyn till och du ska betänka att vi människor är inte enbart skyldiga andra – vi är också skyldiga oss själva att göra val i livet som får oss att må bra.
