Jag har en 13-årig son och är sambo med en fantastisk man. Sonens pappa bor långt borta och har ingen kontakt med pojken. Vi är ovänner och jag har ganska svårt att kommunicera med honom.
Min son är min ögonsten och jag har inga problem med honom. Men han liknar sin biologiska pappa väldigt mycket och det irriterar mig. Han ler, rör sig och äter precis som min före detta man och jag kan inte låta bli att tänka på det hela tiden. Jag vill säga “sluta” hela tiden samtidigt som jag förstår att det inte är hans fel… Hjälp, vad ska jag göra?
Familjerådgivare Ingrid Winterhof svarar:
Ditt problem är att din son tar efter sin pappa och du känner igen pappan i honom och detta stör dig. Samtidigt inser du ju att det inte är pojkens fel och att du aldrig någonsin kan säga “sluta”.
De här negativa känslorna handlar ju ytterst om att du tycker väldigt illa om sonens pappa och därför lägger du också märke till och tolkar in faderns beteende hos sonen.
Alla har vi både ett socialt och ett genetiskt arv och hur dessa arv påverkar personligheten är omöjligt att säga på förhand. En del ärver väldigt mycket både genetiskt och socialt medan andra ärver mindre. Har pojken levt tillsammans med sin pappa så kan det till viss del handla om även ett socialt arv.
Att pojken i olika situationer beter sig som sin pappa är alltså helt naturligt och ingenting som du varken kan eller ska påverka. Det är snarare så att din fostran av pojken och hans sociala liv i nuet präglar honom och även om han bär med sig arv från både dig och sin pappa så är han en helt ny människa med egna förutsättningar.
Hela problemet ligger hos dig och jag tycker du ska försöka, att tankemässigt bearbeta din relation med pojkens pappa. Fundera över varför det stör dig så mycket att han efterliknar sin pappa ? Beror det bara på att du tycker illa om fadern så är det dags för dig att gå vidare känslomässigt och lägga det förgångna bakom dig.
Har du fastnat i ditt negativa tänkande, så försök att fokusera på det positiva som trots allt måste finnas hos fadern. Du har ju en gång valt att leva med honom och mest troligt har du varit förälskad i honom också och då kan inte allting omkring honom vara fel. Tänk på det positiva, så att din känsla gentemot honom blir lite ljusare. Han har kanske också bra sidor som sonen ärvt? Bollsinne, lokalsinne, logiskt tänkande eller vad som helst.
Nästa gång du känner igen pappans beteende hos din son, så låt inte känslorna eller tankarna kring detta slå rot. Träna dig i att inte ens tänka tanken. Det är bortkastade tankar och bortkastad energi som bara genererar negativitet. Känner du att du börjar irritera dig, så tänk snabbt vidare på någonting positivt och bra.
Allt handlar om att styra sina tankar och ta kontroll över dem. Låter du stundens negativa tankar ta över, så kommer de också att ta plats. Men genom tanketräning kan du istället mota bort det negativa så snart det dyker upp och ersätta det med någonting positivt. Fokusera på annat kring din son, på allt det som är bra och fint med honom och låt dessa tankar istället gro och ta överhand.
