Jag är en 40-årig kvinna som blev mobbad i skolan och hade föräldrar som bråkade konstant. De visade aldrig varandra någon närhet eller värme. Vi barn fick aldrig någon kram eller höra ord som “jag älskar dig”.
Jag har sedan skolåren varit deprimerad, haft ångest och social fobi. För en tid sedan fick jag även reda på att jag lider av fobisk personlighetsstörning. Jag vet inte om det är orsaken till mina problem men jag har det jobbigt med min sambo. Han vill ha sex men det vill inte jag. Enda sedan jag var ung och nykär har jag bara ställt upp och spelat med. Jag har aldrig kunnat njuta av att ha sex.
Ibland ställer jag upp mot min vilja, bara för att göra honom glad. Då blir han nöjd trots att jag bara ligger där som en säck potatis. Vad får han ut av det? Han är på bra humör i flera dagar efteråt och jag kan känna en viss lättnad.
Jag kramas aldrig spontant, får jag en kram av honom har jag svårt att krama tillbaka. Däremot kramar jag mina barn! De ska inte uppleva samma uppväxt som jag.
Att få honom följa med i terapi är inte att tänka på. Själv går jag i terapi sedan fyra år men vi kommer ingen vart. Hon tror att det bottnar i att jag blivit utnyttjad sexuellt som liten och sedan förträngt det, men det tror inte jag.
Min sambo säger ofta att han älskar mig och jag tror honom. Jag har svårt att säga att jag älskar honom, det blir väldigt ansträngt om jag gör det. Jag vet ärligt talat inte om jag älskar honom. Hur ska jag gå vidare?
Familjerådgivare Ingrid Winterhof svarar:
Vad du berättar här är inget enkelt dilemma och det är svårt att besvara dina frågor i denna lilla spalt. Du har gått fyra år i terapi och inte kommit någon vart. Din terapeut tror att du kanske blivit sexuellt utnyttjad och förträngt detta men det tror inte du.
När man inte kommer någon vart i terapi kan det vara enkelt att dra till med förträngda minnen eftersom det skulle vara en lösning på alltsammans. Men det är faktiskt sällan sådant händer. Det flesta minns även trauman som vi gått igenom. Under förutsättning att vi varit tillräckligt gamla för att minnas.
Du har fått diagnosen fobisk personlighetsstörning och precis som vid alla personlighetsstörningar så ser man sitt beteende och sina känslor som en del av sig själv. Man identifierar sig med sina symptom och brukar sakna sjukdomsinsikt. Som regel har man endast vaga och diffusa upplevelser av lidande vilket gör det svårt att behandla detta tillstånd med terapi. Social fobi är någonting helt annat för då ser man sina symptom utanför sig själv och inser att det är symptomen som orsakar lidande.
Man brukar säga att det finns ett samspel av arv och miljö när det gäller personlighetsstörning. Med tanke på de brister som fanns i din egen barndom, så kanske någon av dina föräldrar själv hade ett allvarligt problem?
Du har gått fyra år i terapi utan ha blivit hjälpt. Jag tycker att det kan vara dags för dig att diskutera med din terapeut om du kanske skulle byta terapimetod.
Man brukar anse att psykoterapi är det bästa när det handlar om personlighetsstörning. Det finns flera olika typer av psykoterapi som till exempel kognitiv beteendeterapi och dialektisk beteendeterapi. Båda är lämpliga för behandling av personlighetsstörning. I vissa fall kan det hjälpa med medicinering.
Vad du själv kan göra är att försöka fokusera på dina positiva sidor och vad som är bra hos dig själv. Sätt upp små men realistiska mål. Du säger att du aldrig aktivt kramar din man, så ett mål kan vara att ge honom en kram i veckan.
Din man behöver inte gå i terapi men bjud med honom till din terapeut och låt henne förklara för din man vad dina problem handlar om. På så sätt kan han få en god insikt och kan träna dig på att kramas och pussas utan att han för den skull ska tro att du vill älska med honom.
Jag kan inte säga om du någonsin kommer tillrätta med din aversion mot sex. Kanske du aldrig kommer att kunna njuta och ge dig hän sexuellt men förhoppningsvis kan du lära dig ett bra sexuellt förhållningssätt som känns okej både för dig och din man.
