Jag och min man gifte oss 1985. Jag var 24 år och han var sex år äldre. Efter två svåra missfall fick vi vår underbara dotter som nu är 17 år.
Det stora problemet har varit att min man aldrig velat prata om några problem som uppstått. Han har alltid tigit. I perioder när jag mått väldigt dåligt psykiskt har han inte visat något tecken på att förstå. Han har bara tigit.
Vid någon tidpunkt började han dricka. Han smygdrack och gömde vindunkar ute bland veden eller i garaget. Druckit hade han alltid gjort men behovet eller suget av stora mängder alkohol ökade. Vi hade stora diskussioner om det här och jag erbjöd mig att följa med till kurator eller familjerådgivning. Men han vägrade, “han hade ju inga problem med spriten”.
För fyra år sedan skrevs skilsmässopappren men jag var aldrig säker på hur jag skulle göra. Jag hade ju fortfarande starka känslor kvar. Kanske har det med min uppfostran att göra, att aldrig ge upp. Man måste kämpa på, så vi fortsatte bo tillsammans.
Men för några månader sedan, efter fyra års velande hit och dit, sa han utan förvarning att nu skulle han flytta. Vår dotter packade också sina kläder och följde med.
Mina vänner säger att hon känner att hon måste hjälpa pappa nu, att hon är medberoende. Jag mår väldigt dåligt och funderar på att söka hjälp igen av min kurator.
Min exmake bråkar om småsaker. Prylar som är mina kan han säga är hans och plocka med sig. Dagen efter kommer han tillbaka med sakerna utan förklaring. Jag känner inte igen honom som person. Är det drickande som gjort honom sådan? Är det bra för dottern att bo tillsammans med honom? Hon har talat med skolans kurator och berättat att pappan dricker mycket.
Hur ska jag orka leva vidare och komma ur den här svåra livssituationen? Jag undrar så om min kontakt med min dotter kommer att ta slut, han säger så mycket elände om mig. Mina vänner menar att jag inte ska pressa henne utan låta henne ta själv kontakt med mig. Väljer hon att inte ta kontakt, så måste jag acceptera det och gå vidare med mitt liv. Har de rätt?
Familjerådgivare Ingrid Winterhof svarar:
Du har gått igenom en del trassligheter men jag får ändå intryck av att du ser ganska klart på din situation. Du och din före detta man har haft relationsproblem länge och du säger att han aldrig förstått dig och inte haft förmåga att samtala när det dykt upp problem på vägen.
Det var en relation som du inte var lycklig i och inte mådde bra av. Du har kämpat på och nu har mannen tagit initiativ till separation och även flyttat tillsammans med er dotter.
För din del så kan det kännas som om du blivit lite “lurad” eftersom du kämpat länge i motvind för er relation och så plötsligt, utan förvarning, flyttar mannen. Försök att vända på steken och se det hela ur en positiv synvinkel. Hade ni fortsatt att leva tillsammans hade kanske konflikterna fortsatt och ingenting gott hade kommit ur det hela. Jag tror att du gör bäst i att acceptera att relationen är över och att du nu istället lägger din energi på att gå vidare och skapa ditt eget liv.
När det gäller din dotter så finns det en oskriven regel som de flesta barn och ungdomar följer – och det är att de brukar välja att bo hos den “svaga” föräldern. Det finns ingen som helst anledning till att relationen med din dotter ska ta slut. Däremot tycker jag inte att du ska vänta ut henne med tystnad. Du bör istället regelbundet höra av dig till henne och fortsätta att bry dig och fortsätta att vara mamma. I annat fall kan hon känna det som att du straffar henne för att hon valt att bo hos sin pappa.
Säkert är situationen svår också för dottern och hon vill nog helst slippa att ta parti. Ring henne, skicka SMS, bjud hem henne, föreslå sådant som ni tycker om att göra tillsammans och ge inte upp. Ta inte efter din exmakes dåliga attityd när det gäller att tala illa om varandra. Och i synnerhet inför din dotter ska du inte tala negativt om pappan. Fokusera istället på hennes liv och vardag och på er tillsammans. Få henne att känna sig trygg i att du tycker om att umgås med henne och att det är viktigt för dig att ha henne i ditt liv, samtidigt som du visar att du kan stå på egna ben.
Det är bra att din dotter har kontakt med kuratorn på skolan för hon kan säkert behöva en utomstående vuxen att ventilera tankar och känslor med.
När det gäller din exmakes drickande så tycker jag att du kan lägga på locket helt kring detta och låta det vara hans eget problem från och med nu. Lägg istället energin på dig själv. Umgås med dina vänner och försök att leva aktivt och utåtriktat. Prata med dina vänner och tveka inte heller att ta kontakt med kurator eller terapeut om du känner att du behöver extra stöd.
