Mamma särbehandlar sina barn!

 Jag är kvinna på 29 år och studerande. Jag bor sedan sex år tillbaka i en universitetsstad. Min släkt bor i en mindre stad, i folkmun kallad byhåla.

 Jag har haft det jobbigt under denna höst då studiemedelsnämnden begärde återkrav direkt och samtidigt ska jag studera. Jag tvingades ta hjälp av släkt vilket inte känns bra eftersom mamma i alla år favoriserat min syster.

 Mina föräldrar var unga när de fick barn och även min syster blev en ung mamma. De favoriserar henne och hatar mig. Mamma har alltid ifrågasatt mig och utgått från att jag ljugit. Hon har alltid gullat med syrran och vi två har aldrig haft en bra kontakt. Nu har jag mycket dålig kontakt med familjen och det slutade med att jag inte firade julafton med dem.

 Allt som räknas nu är syrran och hennes barn. Mina föräldrar verkar inte förstå hur man kan vilja leva singelliv och studera som vuxen. De tycker att universitetslivet bara är för rika för snobbar och att det är dyrt eftersom de under hösten tvingats hjälpa mig ekonomiskt. Hjälp mig! Jag har tappat motivationen till allt!

Som du säger, så kommer din släkt från en byhåla och efter din beskrivning så antar jag att det inte finns någon studietradition i familjen. Därmed kan det vara så att högre studier ses med misstänksamma ögon.

 Din mamma kanske har lättare att relatera till och förstå din syster som precis som hon själv blev ung mamma. Detta i sin tur kan leda till att hon ger din syster mycket stöd eftersom hon själv känner igen situationen att bli mamma vid unga år. Dig däremot – kan hon ha svårare att relatera till. Det behöver inte betyda att hon tycker mindre om dig. Kanske anser hon att du är stark och självständig och att du inte behöver hennes omsorger. Hon kanske rentav är stolt innerst inne över att ha en dotter som studerar.

 Det är inte säkert att din mamma själv förstår sitt agerande för ibland blir det så – att man agerar utan att tänka efter och utan att förstå hur illa det kan göra. Som barn kämpar man alltid för att få föräldrarnas villkorslösa kärlek. Och det märkliga är att man aldrig slutar kämpa – oavsett hur gammal man blir.

 Att kämpa innebär också att man bygger upp ett mönster som kanske innehåller gräl, försvar och attack. Motparten svarar med sitt befästa mönster och ingenting nytt sker som kan leda in på en bättre väg med mer förståelse.

 Jag råder dig att försöka bryta mönstret. Du bryr dig om vad din mamma tycker och känner och hur hon agerar – annars hade du inte skrivit till mig. Försök att ha ett samtal med din mamma på ett nytt sätt. Ni kan träffas förutsättningslöst på neutral plats, bara ni två. Undvik de gamla mönstren som bara är fällor. Prata med din mamma och be henne lyssna och förklara för henne hur du känner och hur du mår och hur ledsen du är över att det inte fungerar er emellan. Anklaga henne inte utan be henne berätta hur hon känner och tänker.

 Känns ett samtal svårt kan du kanske skriva ett brev eller mejla henne. Till syvende och sist är det ditt liv och din framtid det handlar om. Du är en vuxen kvinna idag och du har ett mål som du kämpar för. Det är jättebra tycker jag och det ska du fortsätta med. Får du inte den bekräftelse du söker av din mamma, så måste du helt enkelt försöka att förhålla dig till detta och finna styrka att fortsätta på din egen väg. Känns det svårt att på egen hand gå vidare – då tycker jag absolut att du ska boka tid till en professionell samtalspartner.