Jag är en tjej som funderat mycket på en tragedi som inträffade för tolv år sedan då en kusin tog livet av sig. Min familj har inte haft så mycket kontakt med våra släktingar, så jag träffade honom bara några få gånger. Han verkade glad då. Av min farmor har jag fått höra att han hade haft det svårt. Det låter kanske lite konstigt men ibland kan jag tänka att jag kunde ha hjälpt honom på något sätt om jag känt honom bättre.
För några år sedan fick jag kontakt med kusinens föräldrar. Vi bor ganska nära varandra och har en mycket trevlig relation. Men vi har aldrig pratat om det som hände deras son och jag har aldrig vågat fråga. Jag vet ju inte hur de känner det. De kanske inte vill prata om sorgen och det måste man ju respektera.
Ska jag ta upp frågan? Har du något råd att ge? Jag vill inte förlora kontakten med dem.
Familjerådgivare Ingrid Winterhof svarar:
Döden berör oss djupt och kan vara svår att prata om även när den kommer naturligt. När någon dessutom tar sitt liv väcker det ännu starkare känslor och ännu större tabun.
Som utomstående är det inte svårt att vara inkännande och förstå att de efterlevande haft en riktigt svår pärs att gå igenom. Det är naturligt att du tvekar att ta upp det här till samtal. Din kusin tog sitt liv för tolv år sedan och vid det här laget tror jag att hans föräldrar bearbetat den akuta krisen, även om sorgen finns kvar.
Precis som du tvekar så kan det också vara så att föräldrarna tvekar att prata om vad som hänt. Det kan vara av hänsyn till dig eller av hänsyn till deras egna känslor.
Numera har du en bra kontakt med kusinens föräldrar. I och med att er kontakt är kontinuerlig så tycker jag att du mycket väl kan ta första steget och fråga föräldrarna om de vill prata om sin son. Tala om för dem att du tänker på honom ibland och säg precis som det är, att det är ett svårt ämne att ta upp och att du är tveksam och att du självklart respekterar om de väljer att inte vilja prata om det som hänt. På så sätt bryter du isen, samtidigt som föräldrarna själva beslutar om de vill prata om händelsen eller inte.
Många föräldrar vill gärna prata om sina döda barn, för på så sätt lever barnen kvar och blir inte bortglömda. Men det finns också de föräldrar som inte kan, orkar eller vill prata om detta stora trauma, vilket måste respekteras.
En annan variant är att du inte undviker att prata om din kusin men att du pratar om sådant som inte berör självmordet. Du kan prata om de minnen du har av honom och annat vardagligt och på sätt kanske det ena ger det andra och du på så sätt får klart för dig om föräldrarna är redo att prata om det svåraste.
Jag förstår att du är berörd. Självmord berör och det ligger i mänskliga naturen att försöka förstå sådant som är nästan omöjligt.
