Jag är en 22-årig tjej som bor hemma hos min mamma.
Enda anledningen till det är att vi har en kennel ihop. Den startade vi för sex år sedan.
Vi kom väldigt bra överens till en början och allt fungerade bra.
Mamma är mycket andligt intresserad (vilket jag inte är) och har träffat en kvinna som “talar med andar”.
Från början tyckte även jag att det var en “kul grej” som hon höll på med men nu har hon blivit som besatt. Hon frågar “andarna” om nästan allt. Vad hon ska äta, dricka, ha för kläder med mera.
Nu har mamma gått bakom ryggen på mig och även låtit kvinnan behandla våra hundar, fast jag hellre tagit dem till veterinären.
Vi har sedan länge bestämt oss för att låta en viss hane para sig med vår ena tik. Men härom dagen hade mamma diskuterat frågan med kvinnan som menat att hanen och tiken inte passar inte ihop temperamentmässigt. I stället ska vi välja ut tre hanar och sedan låta kvinnan “känna” vilken vi ska ta, menade mamma.
Jag sa nej till detta. Kvinnan har inte ens sett hanen på bild. Jag vill ha fakta annars finns ingen anledning att byta hane. Då började mamma med sin vanliga utpressning om att vi inte kan ha kennel ihop om vi inte gör som hon säger.
Jag orkar inte mer.
Min barndom var inte den bästa och mina hundar har hjälpt mig att fortsätta må bra och orka med livet.
Men nu känner jag att mitt tålamod börjar koka över.
Jag har alltid fått backa eftersom mamma vägrat ge med sig.
Kenneln var min dröm från början men jag känner att jag börjar må dåligt. Ska jag lägga ner kenneln och flytta till eget boende tillsammans med mina egna hundar? Mamma kommer aldrig att ändra sig. Jag behöver verkligen få råd och prata med någon.
Familjerådgivare Ingrid Winterhof svarar:
Jag förstår att du och din mamma har en del konflikter. Det är inte friktionsfritt att bo och samarbeta med en förälder.
Det är naturligt att bryta upp från föräldrarna och skapa ett eget liv, för att sedan finna en ny slags relation på ett mer vuxet sätt. Genom att starta ett gemensamt företag har ni hoppat över denna viktiga bit i utvecklingen.
Nu har problemen hopat sig och du och din mamma har helt olika inriktningar. Din mammas intressen är inom det mediala och andliga och detta är ingenting som intresserar dig. Dessutom låter din mamma dessa intressen och sin tro ta överhand också när det gäller arbetet och självklart blir du arg och irriterad.
Du kan inte ändra på din mamma utan kan bara acceptera hur hon är. Precis som din mamma inte kan ändra på dig och få dig medialt intresserad. Vad som är rätt eller fel i detta spelar inte så stor roll. Det primära är, att om ni fortsätter strida kommer konflikten att öka . Ur en sådan konflikt kommer ingenting gott, varken i er relation eller i ert arbete.
Istället för att lägga ner din dröm om en kennel ska du kanske försöka att omvärdera den? Försök skapa förutsättningar som innebär att du kan fortsätta kennelarbetet men utan din mamma?
Du säger att du är villig att flytta tillsammans med dina hundar och det känns som ett bra beslut. På så sätt kan du ta kontrollen över ditt liv och slippa mamma i din vardag. Jag tror att ert förhållande hade vunnit på detta.
Samtidigt har du en möjlighet att fundera över hur du rent praktiskt ska kunna gå vidare med kennelverksamheten på egen hand. Du säger att du behöver prata med någon och jag hoppas att du har vänner som du känner att du kan ventilera den här situationen med. Ju mer man pratar, desto mer brukar saker och ting klarna.
Och inte behöver man ge upp sina drömmar – ibland kan det räcka att acceptera att förutsättningarna förändrats och bygga om lite i planerandet.
