Jag är en tjej på 21 år som älskar tatueringar. Jag har redan nio stycken ganska stora och kommer att göra fler. Jag ritar motiv till mig själv och andra och vill gärna utbilda mig till tatuerare i framtiden. Jag vet inte om det kommer att bli så, men jag vet att jag vill jobba med något “konstnärligt”.
Hur som helst,, så avskyr min mamma allt som har med tatueringar att göra och säger att hon tycker det ser hemskt ut på mig. Dessutom så är hon mycket besviken på mig eftersom jag gick ut skolan med fina betyg och inte tänker utbilda mig till något “fint yrke”. Detta gör mig väldigt ledsen!
Jag har sagt till henne att jag är myndig och bestämmer själv över min kropp, mina pengar och mitt yrkesval. Men mamma blir bara arg och säger att jag inte bestämmer det själv så länge jag bor hemma.
Jag har egen inkomst och inga problem med ekonomin, så jag kommer nog att flytta inom ett år men mammas tjat och gnäll över mina tatueringar lär inte ta slut för det. Vem har rätt, mamma eller jag? Vad ska jag säga till mamma angående detta?
Du har helt rätt i att du själv är ansvarig för ditt liv och dina val. Du är 21 år och myndig och har rätt att fatta egna beslut. Men jag tror inte att problemen mellan dig och din mamma handlar om juridiskt rätt eller fel.
Sett ur din mammas synvinkel har hon i alla år varit van att fatta beslut och styra in dig på de vägar hon uppfattar som bra. Det finns ingen magisk ålders gräns där mammor plötsligt lägger locket på och inser att barnet är vuxet. Bor det vuxna barnet dessutom hemma hos föräldrarna så tenderar det till en försenad vuxenrelation mellan föräldrar och barn.
Du har bra betyg men vill inte satsa på den fina utbildning som din mamma önskar. Om igen är detta helt och hållet ditt eget val och mamma fortsätter att tjata eftersom hon “vill dig väl” och naturligtvis lägger sina egna värderingar i såväl studier som tatueringar.
Du vill utbilda dig till tatuerare eller någon annan konstnärlig inriktning och det är jättebra att du vet vad du vill. Det är du som ska leva ett helt arbetsliv med den inriktning du väljer och valet måste vara helt och hållet ditt. Om du skulle ändra dig och vilja plugga något annat så har du framtiden för dig.
Vad du inte ensam bestämmer över är rent praktiska ting kring boendet. Du och din mamma ska komma överens om vilka uppgifter du ska utföra i bostaden. Du bestämmer själv över dina pengar men det är viktigt att ni kommer överens om hur mycket du ska betala för boendet. Jag föreslår att ni har ett samtal där ni en gång för alla pratar ut om tatueringar, studier och annat brännbart.
Ett sådant samtal handlar om att ge och ta. Be din mamma att hon berättar varför hon är emot dina tatueringar och varför hon är emot ditt yrkesval. Lyssna på hennes argument och försök att bemöta dem utan att gå i försvar. Kan du acceptera din mammas ståndpunkter och hon accepterar dina, så har ni kommit en god bit på väg. Att ha olika åsikter är helt okej.
Tala om för din mamma hur du känner inför tatueringarna och inför studierna och att du har behov av att bli bemött med respekt även om hon har en annan åsikt. Det är bra om ni kan ventilera allt kring dessa ämnen och besluta er för, att när diskussionen är avklarad så är den det en gång för alla och ingen ska i irritation ta upp ämnet igen.
När barn flyttar hemifrån brukar relationen komma in i ett nytt skede och umgängesformerna bli lite mer vuxna, med föräldrar som släpper på sin kontroll och barn som tar ansvar för sig själva och sitt liv.
